My Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 19

Jag klev av tåget med sportbagen över axeln. Som dom flesta på denna central stannade jag inte upp när jag kom ut utan bara fortsatte framåt. Ljuden från tågen gjorde mig helt döv i några sekunder och jag grimaserade. En djup suck slank ur mig när jag fortsatte gå mot trapporna av denna stora underjordiska labyrint. Ibland undrar jag hur alla vet vart dom ska. Jag menar. Allt ser ju bara ut som random gångar. Ett svagt leende prydde mina läppar när jag nådde den plats där vi spelade in man over board. Det hade varit en hemsk dag. Det är kanske inte vad många tror då vi faktiskt fick göra något vi älskar. Att dansa. Men den dagen ösregnade det. Jag var kall och blöt hela dagen och hade också fått världens största finne i pannan. Plus, det var Daff's tjuriga dag då. Felix hade blivit arg för något och Daff hade skrikit åt honom som aldrig förr. Det hade varit rätt akward för oss andra om man säger så. Dessutom var jag förkyld och nös hela tiden. Och dom vi uppträdde för var bara random people som ingen av oss kände och dom visste inte vilka vi var heller. Vi var fortfarande ganska obekväma med att uppträda inför människor vi aldrig träffat och jag hade världens klump i magen hela dansen. Och det är kanske inte jättemånga som vet det men på vägen därifrån halkade Omar i en vattenpöl, hur man nu gör det..., och var tvungen att åka in till sjukan. Han hade stukat foten vilket resulterade inga mer träning på 4 veckor. Det gjorde att vi kom väldigt långt efter i vårt tidpressade schema. Inget uppträdande på veckor, folk glömde bort oss och vi alla undrade om The Fooo bara skulle bli en one hit wonder...
Sååå man kan väl säga att den dagen hade vart allt annat än bra.
Men så här i efterhand kan jag glatt skratta åt det. Kolla vart det ledde oss liksom, och om man tänker på det så är det ganska komiskt. Jag menar vilken olycksbådande människa är med om en sån dag, förutom jag förstås??

Jag skrattade tyst åt mig själv samtidigt som jag gick ut i den friska luften. Kylan slog emot mig som ett blixtnedslag och jag huttrade till. Jackan slöt tätare om min kropp och jag förundrades över hur mycket lite vind kan få kylan att värka så mycket värre.

Med onaturligt snabba steg skyndade jag mig mot den fullpackade parkeringen där mamma berättat att hon stod och väntade. Ett hav av bilar stod framför mig. Aldrig att jag kommer hitta mammas bil i denna röra.
Jag suckade djupt och drog fram mobilen. Jag la den mot örat så fort jag ringt mamma och signalerna sköt i mitt öra.
"Hej Oscar!" Svarade en glad röst.
"Hej mamma," sa jag och log för mig själv. "Exakt vart på parkeringen befinner du dig just nu."
Ett ögonblicks tystnad.
"Tredje raden uppifrån, 16 bilen från höger" svarade hon sen tvärsäkert. Jag skrattade lågt.
"Uppfattat!" Sa jag och rätade ofrivilligt på ryggen. Mamma skrattade glatt i andra luren och la sedan på. Jag gjorde detsamma och log fortfarande när jag började gå igenom parkeringen. Min mamma asså, för skön för att vara verklig.
Jag gick fram till tredje raden. Skummade igenom bilarna tills jag hittade en röd Volvo med en leende kvinna till förare.
Mamma vinkade glatt åt mig och jag skyndade mig fram och klev in i bilen.
"Hej gubben!" Utbrast mamma och kysste mig snabbt på kinden. "Hur var Gävle?"
Jag rätade till väskan vid mina skor och såg sedan upp på mamma.
"Kallt, som alltid."
Hon suckade och skakade leendes på huvudet.
"Oscar det är kallt överallt just nu..." Sa hon som om hon tyckte att jag var lite dum i huvudet, vilket jag förmodligen var. Jag suckade jag med och kollade ut genom fönstret.
"Det kallas ironi mamma." mumlade jag tillräckligt högt för att hon skulle höra.

Vi körde under tystnad. Mamma koncentrerade sig på vägen och jag på träden. Bästa sättet att överleva i en bil med henne. Jag älskade min mamma men ibland var hon bara jobbig. För jobbig. Eller inte ibland föresten. Mer som väldigt ofta eller 99% av sin vakna tid.
Men att sitta 20 minuter i tystnad är ju bara löjligt så jag bestämde mig för att prata om min kvälls planer.
"Tea's syster har kommit hem från Linköping." sa jag tankspridd och mamma slet för ett ögonblick blicken från vägen och såg på mig.
"Jaha, vad gjorde hon där då?" Frågade hon och försökte låta intresserad men lyckades inte.
Oroa dig inte mamma, jag ska snart sluta plåga dig.
"Plugga antar jag... I alla fall så tyckte Tea att jag skulle träffa henne så dom bjöd hem mig på middag ikväll."

Jag såg upp på mamma som satt och smålog. Hon la en snabb blick på mig och skrattade till.
"Hon måste ta ert förhållande ganska seriöst och hon bjuder hem dig för att du ska träffa hennes syster." Sa hon leendes och la i växeln till bilen.
Jag ryckte på axlarna och suckade knappt märkbart.
"Jag menar hon måste verkligen tycka om dig. Hon är en fin tjej Tea, håll fast vid henne."
Jag nickade tankspritt.

Om jag nu kunde det efter vad som har hänt...