My Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Extra kapitel

***Jolina's perspektiv***
Omar öppnade gentlemodigt dörren för mig och jag klev tacksamt ut ur hans bil. Det var seriöst som en bastu där inne! Man kunde knappt andas. Jag hade tjatat hela bilresan om att sätta på ac:n men... Omar var Omar. Konstig som han var skulle han absolut ha varmt i bilen och det gick inte alls för sig att ens ha under tjugofyra grader. Och enligt mig var det för kvavt för att andas. Men tog han hänsyn till det? Nej så klart inte.

Trots bilens diskussion tog jag' hans hand i min och kysste honom snabbt på kinden innan vi började gå upp för grusgången tillsammans. Han var trots allt ingen dålig pojkvän fast än han var konstig. 
Vi hindrades när vi hörde rop  bakom oss. Båda vände sig om och såg Oscar komma joggades mot oss.
Samtidigt, ironiskt nog, kom en silvergrå bil åkandes från andra hållet som svängde upp på uppfarten och ställde sig bredvid Omars knallröda bil.

Ogge och Nikita klev ut från varsin sida av bilen och började också gå mot oss hand i hand.
"Hej!" Hälsade jag glatt och släppte Omar för att omfamna min bästa vän.
"Hej!" Utbrast hon glatt tillbaka och slog armarna om mig. Bredvid oss hälsade Omar och Ogge med en vanlig brohug.
Alla har sina sätt vett ni.

Jag och Nikita släppte varandra lagom tills Oscar kom fram alldeles svettig i pannan. Jag fick fram ett hej mellan skratten. Han bara himlade på ögonen åt mig och rufsade till mig i håret.

Jag suckade och vände mig sedan mot dom andra. Min hand var i min pojkväns igen och vi såg tveksamt på varandra. Nikita, Ogge och Oscar såg lika förvirrade ut...

Omar hann först med frågan vi alla tänkte ställa.

"Har någon en jävla aning om varför Felix bad oss komma?"

Skakande huvuden från alla håll och jag hörde hur Oscar suckade bakom mig.
"Jag gissar att vi snart ska få reda på det..."
Han började gå mot ytterdörren tätt följd av oss andra. Knackningarna var hårda och ljudliga, inte en chans att Felix skulle missa dom.
Mycket riktigt öppnades dörren av ett stort leende några sekunder senare och jag log.
"Hej!" Utbrast han och skrattade.

Okej var det bara jag eller var han onormalt glad...

Oscar hälsade lika glatt tillbaka och vi gick in.

Efter att alla dragit av sig sina skor såg Felix lurigt på oss och sa.
"Kom här..."

Han började gå mot vardagsrummet's riktning. Vi andra hade inget annat val än att följa efter.
Oscar först, sen jag och Omar och sist Nikita och Ogge...

Hallen tog slut och det vita  vardagsrummet tog upp mitt synfält.
Jag såg hur Felix gick ända bort till soffan medan Oscar stannade som förstenad i dörröppningen.
Frågande kikade jag över axeln på honom.

En tjej i ljust blont hår såg tillbaka på mig. Hennes blåa ögon mötte mina där hon stod borta vid tv...
Jag slutade andas mitt i ett andetag.
Hon var tillbaka...

Jag släppte min väska på golvet. Omars hand fanns inte i min längre när jag sprang bort mot henne och slog armarna om henne.
Andrea kramade mig hårt tillbaka.
Jag grät lyckligt mot hennes axel.

Min bästa vän var tillbaka.

***Andrea's perspektiv***
Tårarna föll från mina ögon och ner på Jolina's axel. Att äntligen få krama henne var som att hoppa ut från ett stup, känna att man skulle dö, omslutas av den känslan och till och med börja oroa sig om man ens var välkommen i himlen, men fångas precis vid marken. Så kändes det att äntligen få hålla armarna om min bästa vän.

Vi släppta varandra, men inte helt. Våra händer var fortfarande som ihop klistrade och hon såg djupt in i mina ögon.
"Jag har saknat dig så mycket Jolina!" Utbrast jag lyckligt med tårar rinnandes ner för kinderna. Hon log stort.
"Jag är ganska säker på att jag har saknat dig mer!"

Vi skrattade lågt innan jag slog armarna om henne igen. Hon kramade lyckligt tillbaka.

När vi släppte varandra igen såg jag på henne och skakade trött på huvudet. Hon såg frågande på mig och jag skrattade till.
"Säg inte att du äntligen har klippt dig kort!" Fnös jag och hon himlade tröttsamt på ögonen.
"Jo, visst är jag snygg!"
Hon svajade lätt på huvudet så hennes nuvarande axellånga hår svingades fram och tillbaka.
Min tur att himla på ögonen.
"Lika snygg som alltid..."

Hon skrattade och först då ägnade jag min uppmärksamhet på någon annan än henne.
Jag besvarade tre leenden och var inte långsam med att utbrista,
"Gud vad jag har saknat er killar!"

Dom skrattade och i nästa sekund hade dom alla omfamnat mig i en stor gruppkram.
Jag tänker inte ens försöka beskriva hur bra det kändes, att ha dom alla hos mig, för det fanns inte ord nog.
Jag bara njöt av att ha dom där. I en stor klunga runt mig.
Det är sant att jag saknade Felix mest men jag skulle ljuga om jag sa att jag bara hade saknat honom.
Jag hade saknat Jolina, Omar, Ogge och Oscar något oändligt mycket också.

När dom släppte mig upptäckte jag ett nytt ansikte borta vid ytterdörren.
En medellång tjej i mörkt lite lockigt hår stod där och såg frågande på mig. Jag skrattade till och gick fram till henne.
"Kan jag få gissa att du är Ogge's flickvän?" Frågade jag och log. Hon log tillbaka och nickade.
"Och du är Felix's 'försvunna' flickvän?" Hon gjorde citat tecken i luften när hon yttrade ordet försvunna. Jag skrattade till igen och nickade leendes.
Hon såg lättad ut och besvarade mitt leende.
"I så fall är jag glad att du är tillbaka." Suckade hon. "Man blir ganska trött på honom när han är ledsen..."
Jag skrattade till.
"Jag gillar dig redan!"
Hon såg överlägset på mig och satte händerna i sidorna.
"Såklart, det gör alla."

Jag himlade på ögonen och stönade.
Hon skrattade bara och förflyttade ena handen från midjan till utsträckt framför sig.
"Nikita." Hälsade hon glatt och viftade lite med handen för att jag skulle ta den. Det gjorde jag och skakade den.
"Andrea." Log jag. Nikita nickade och besvarade mitt leende.
"Åh jag vet." Jag suckade barnsligt.
"Klart du gör..."

Vi skrattade och vände oss mot dom andra. Omar hade satt sig i soffan med Jolina i knät. Oscar satt på armstödet av den vita fåtöljen. Ogge stod kvar på samma ställe som förut. Nikita gick fram till honom och tog hans hand. Jag log. Dom var så gulliga mot varandra...

Alla vände sina huvuden spänt mot mig där jag stod i dörröppningen.
Jag visste att jag var tvungen att berätta för dom, men först...

"Men vart tog Felix vägen?" Frågade plötsligt Omar och såg sig omkring som om han trodde att Felix helt plötsligt skulle hoppa fram bakom ett hörn och bara 'surprise bitches!'

Jag log tveksamt mot honom.

"Han kommer snart, vi har bara en liten överraskning till..."

***
...en liten baby vettu Omar!
Hihi, lilla Ormis <3

Jaja rösta och kommentera om ni gillade kapitlet!
Älskar er mer än jordgubbar, och det är mycket!! <3 :*