My Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Extra kapitel

***Felix perspektiv***
Det knackade kraftigt på dörren. Jag suckade djupt och reste mig ansträngt upp. Det var meningen att ingen skulle knacka på dörren på söndagar. Det var ju typ min ända lediga dag.

Jag hasade mig fram till ytterdörren och tryckte ner handtaget för att öppna.

Dörren gled upp och en kall vind blåste mot mig och fick min hud att knottra sig. Jag såg upp och in i personens ögon...

En blågrön havsliknande ögonfärg såg tillbaka på mig.

En ögonfärg jag aldrig skulle glömma. En ögonfärg som tillhörde dom vackraste ögonen i hela världen.

Jag slutade andas. Mitt hjärta stannade. Hennes också.

Allt bara försvann och det ända som existerade var vi två.

Jag borrade mig in i hennes ögon för att komma ihåg varenda liten detalj av det vackra när jag vaknade.
För det här måste vara en dröm.

Men hur mycket jag än blinkade. Hur mycket jag än skrek åt mig själv att vakna, så gjorde jag inte det. 
Hon var fortfarande där. Mitt framför mig. En armlängs avstånd. Jag kunde nå henne. Jag kunde omfamna henne. Jag kunde kyssa henne. 

För hon var där. På riktigt.

Det var hon.

Hon mitt hjärta tillhörde, oavsett hur lång tid det hade gått. Oavsett hur mycket hon inte ville ha mig, så tillhörde mitt hjärta hos henne. Och bara henne. 

Andrea.

"Hej." Sa hon lågt och log blygt. Jag besvarade det otydliga leendet och  hon skrattade lågt.
"Hej." Andades jag nästan kvävd av mina egna känslor. Mina tunga andetag gjorde nästan ont i bröstet. Känslorna som dunkade i mitt hjärta var så otroliga. Allt jag hade glömt kom tillbaka och jag blev hel igen bara av att se på henne. 
Hon log mot mig med ett leende som skulle kunna blända hela världen. Hennes ögon tindrade svagt över dess skönhet. Hon var så vacker att det gjorde ont att se på henne. Jag hade glömt att hon var så vacker. Att bara hennes blick kunde förlama mig... Det hade jag helt glömt i all den sorg jag försökt förtränga i nästan 9 månader.

"Vad gör du här..?" Mumlade jag svagt i ett försök att få ur mig något. Andrea lyfte blicken en aning och såg rakt in i mitt hjärta.
"Jag... Är här för dig Felix."

Mitt hjärta hade stannat. Jag lovar det dunkade inte längre. Det skulle jag känt. Det stannade helt. Som om någon tryckte på en avstängnings knapp...
Hennes varma blick såg över mig och log samma svaga leende.
Jag kunde inte förmå mig att le tillbaka. Min chock, min kärlek, min lycka, min sorg, allt var för mycket. Jag skulle kollapsa, det visste ja..

Men det gjorde jag inte. Jag stod där och såg på henne. Min blick sökte sig över hennes kropp och hur omöjligt det än hade verkat förut prydde snart ett lika svagt leende på mina läppar likt som på hennes.
Känslor. Omöjliga känslor.

Innan allt blev för mycket att ta in tog jag två steg fram och tryckte hennes läppar mot mina egna i en nästan bortglömd kyss.

***
"Varför?" Frågade jag förvirrat när vi satt oss ner i soffan. Mina händer hade vägrat släppa hennes, inte ens en sekund, så dom var fortfarande sammanlänkande och låg så fridfullt i min vackraste's knä.
"Varför kom du tillbaka?"

Hon skrattade lågt ner i marken och skymde ansikte med sitt långa hår.
"Den riktiga frågan är väl egentligen varför jag gav mig av..."

Hon såg upp på mig och log sorgset.

"Jag är så ledsen att det var tvingat  att bli såhär Felix!" Sa hon smärtsamt och såg ut genom vårt vardagsrumsfönster med tom blick.
"Det var inte meningen att gå såhär långt. Jag trodde jag skulle vara tillbaka tidigare men... Jag var rädd."

"Rädd för vad?" Frågade jag mycket stillsamt och kramade hennes hand.

Hon vände blicken så plötsligt mot mig att jag ryckte till. Hennes havsblåa ögon var dränkt i tårar och kinderna helt rosenröda.
Hon såg djupt in i mina ögon.

"Kom." Viskade hon svagt och reste sig ur soffan och drog med mig ut i hallen. Vi drog på oss kläderna och skorna. När jag reste mig igen grabbade Andrea min stora hand i sin lilla och skyndade ut genom dörren. Samma kalla luft som förut slog emot mig och jag huttrade till.

"Vart ska vi?" Frågade jag förvirrat när Andrea tog med mig ut på trottoaren och började snabbt gå.
Hon vände huvudet bakåt mot mig och skrattade lågt.

"Ut och gå..." Svarade hon och fortsatte dra mig genom trafiken.

Vi fortsatte..
...Och fortsatte...
..Och fortsatte....

Tills hon plötsligt stannade. 

Jag såg frågande på henne efter jag insett vart vi var.
Vad fan gjorde vi på sjukhuset?

Andrea ignorerade min frågande min totalt och började gå mot ingången med bestämda steg.
Jag hade inget annat val än att följa efter.

Sjukhuslukten slog emot mig som en våg när vi kom in genom portarna.
Lukten av handsprit, rengöringsmedel och vitt strålade emot mig och gjorde mig på riktigt illamående. Jag ville inte vara här. Det här stället gav mig kalla kårar.

Jag skyndade ikapp Andrea och tog tag i hennes hand. Hon såg ner på den och tänkte nog protestera...
Men gjorde det inte.
Hon lät min hand ligga i hennes, vilket jag var glad över. 

Vi klämde in oss i hissen, åkte upp två våningar och gick av.
Jag hade fått slut på dumma frågor och Andrea hade fått slut på tysta svar. Därför gick vi i absolut tystnad. Våra steg ekade i korridoren och våra andetag studsade mot väggarna.
Det var nästan lite kusligt.

Andrea stannade plötsligt utanför en vit dörr precis som alla andra.  Numret 463 stod prytt i guld bokstäver ungefär i min näshöjd.
Hon tog ett djupt andetag och sedan tryckte hon ner handtaget. Dörren gled upp och hon klev sakta in. Både skrämd och nyfiken följde jag efter och stålsatte mig kraftigt för vad jag skulle få se.

Bakom dörren fanns ett vitt rum. Svagt upplyst och ganska glest möblerat. En vit säng stod längst bort vid väggen. Bredvid stod en byrå och i taket hängde lampan. Det var det inprincip.
Nej, det fanns något mer.
I ändan av sängen stod en slags plastlåda.

Andrea gick fram till 'lådan' och kikade ner i den. Jag följde hennes fotavtryck på golvet med fötterna och såg spänt ner i 'lådan' jag med.
Vad jag skulle få se, hade jag ingen aning om...

Ett leende såg tillbaka på mig. Ett par nyfikna ögon som tindrade av glädje och ett spralligt lite ansiktsuttryck.
Bebisen som låg där lyfte sin hand mot mig och jag tog den. Den lilla lilla handen virrade sig runt mitt pekfinger och jag skrattade lätt.
Jag såg upp bredvid mig och möttes av ett leende. Ett leende som snart dog ut. Jag slutade skratta och rätade på mig.

"Vem är det här Andrea?" Frågade jag undrande och blickade ner mot spädbarnet i den lilla plastsängen.
Hon suckade och vände sin blick från bebisen till mig.

"Felix det här är Wilhelm." 
Presenterade hon det lilla byltet.
Sen böjde hon sig ner mot bebisen och viskade så högt så att jag kunde höra det.

"Wilhelm... Det här är pappa."

***
Ledsen att det inte kom ut igår, glömde 🙀