My Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Extra kapitel

***Andrea's perspektiv***
Chockad var bara förnamnet...

Felix stelnade till och såg förskräckt på mig. Jag lyfte på mungiporna och rätade på mig. Han följde mig med blicken och blinkade några gånger. Aldrig hade jag sätt honom så här chockad. Aldrig hade han vari så borta och... Tom.
Men såklart, det är inte varje dag man får veta att man har en son.

Jag suckade och la min hand på Felix's som låg placerad på kanten av Wilhelm's säng.
Han såg ner på våra händer och såg sen upp på mig. Som sagt. Chockad var bara förnamnet.

Jag tog ett djupt andetag och såg ner på min vackra son. Min armar fördes mot honom och jag bar upp honom i min famn. Han var så liten fortfarande. Så ömtålig. Jag var alltid så rädd att jag skulle tappa honom så han skulle gå sönder.

Jag tog honom med mig till den stora sängen och satte mig ner och la honom till rätta vid min arm. Jag kände hur hans hand sökte efter min och jag tog mitt finger och mötte den. Han lilla nätta näve slöts om den lilla biten av mig och jag log. 
Han var så fin, precis som sin far.

Jag vände blicken från Wilhelm till Felix och suckade.

"Kommer du ihåg när vi kom hem från USA? När jag var magsjuk och du tog hand om mig..." Började jag och såg hur hans ögon fick något klart i blicken. Det tolkade jag som ett ja. Han var antagligen för chockad för att nicka. 
"Det var konstigt, för jag kände mig inte vanligt sjuk. Jag fick hela tiden som stötar utan att något kom upp... Jag förstod att något var fel."

Jag slöt ögonen och försökte minnas dom suddiga minnena av dagarna jag så länge försökt glömma.

"Jag kände på mig var det var redan innan jag kollade upp det men..."
Jag stannade upp och såg ut genom fönstret. Alla minnen kom tillbaka och allt skiftade. En tår föll ner för min kind men jag var snabb att dra bort den.

"Allt från dom dagarna är ganska suddigt..." Mumlade jag och såg upp och mötte dom gröna ögonen.
"Men stunden då jag insåg att jag var gravid är helt kristallklar... Jag kommer ihåg varenda detalj..."

Jag snyftade till och såg ner på det sovande byltet i min famn.
Han hade orsakat mig så mycket problem och ändå.... Älskade jag honom mer än själva livet.
Han var min son. Jag skulle aldrig ångra att jag födde honom.

Mitt huvud sänktes mot honom och mina läppar träffade han lilla lena panna.

Min ängel.

Jag lyfte mitt huvud men behöll blicken på Wilhelm när jag fortsatte.

"Jag tänkte berätta för dig, jag bara inte visste hur... Och redan nästa dag, när jag kom hem hade min pappa hittat graviditetstestet i mitt badrum. Han ville få bort barnet. Han vägrade låta mig behålla det."

Min blick lyftes ännu en gång mot Felix vars ansikte fortfarande var lika chockat. Dock syntes en viss glans i hans ögon.

"Det var därför jag var tvungen att lämna dig. Jag var tvungen att behålla barnet hos mig Felix, och om du visste så skulle Tom aldrig låta bli dig igen... Jag ville inte utsätta dig för den bördan..." Jag viskade fram den sista meningen och reste mig...
Jag la ner Wilhelm i hans säng och vände mig mot den andra och enda personen i mitt liv.

Tårar sviktade nu ur Felix ögon och mina lika så.

Mina handflator placerades mot hans kinder och mina ögon såg rakt in i hans dränkta.

"Inte en dag under den tiden vi var isär gick utan att jag tänkte på dig Felix..."

Jag tog ett djupt andetag.

"Och... Den ända personen som ens kan tänkas betyda lika mycket för mig så som du gör... Är vår son."

Felix vaknade ur sin dvala när jag sa dom två orden.

Hans tårögda ögon spärrades upp och blicken han då gav mig var oförglömlig.

"Säg.. Säg det igen..."

Mitt hjärta stannade och med knapp ansträngning viskade jag två ord igen.

"Vår son..."

Jag log mot honom och tryckte mina läppar mot hans panna.

"Han är döpt efter dig Felix Wilhelm Sandman..."

Vid dom orden sprack även Felix ansikte upp i ett leende och innan jag visste ordet av det var mina läppar i hans.

Precis som förut vid hans ytterdörr sprängdes mitt hjärta i tusen små bitar. Ändå föll allt på plats i det ögonblicket. Allt jag hade saknat kom tillbaka till mig när Felix läppar sakta masserades över mina. Utan att ens försöka stå på mig så formades mina läppar sakta efter hans.
Jag kände hans starka händer mot min midja medan mina vilade mot hans nacke och log.
Mitt leende smittade av sig på honom och våra leenden blev som ett.

Jag drog mig ifrån honom och såg honom i ögonen.

Han log mot mig innan han tryckte sin kropp mot mig och omfamnade mig. Allt jag kunde göra var att fälla dom många glädjetårarna mot hans axel. Jag var så lyckligt i detta ögonblick.

Han drog sig ifrån min axel och såg på mig med sån enorm lycka i ögonen.
"Det var längesen jag sa detta men jag älskar dig, och jag vet att jag älskar honom också" Han gjorde en nickning mot plastsängen bredvid oss. "för han är en del av dig Andrea.."

Jag log och tog min hand från hans nacke till hans kind.
"En del av oss Felix." Rättade jag. "Han är en del av både dig och mig hjärtat, för han är vår son och du är hans far..."

Han stelnade till vid orden och jag såg förskräckt på honom.
"Förlåt, jag trodde du var redo..." Sa jag snabbt men hans avbröt mig lika snabbt.
"Nej det är inte det, jag bara... Hjärtat...?"

Min mun brast genast ut i ett leende igen och jag skrattade lågt.

"Jag kommer ihåg första gången du kallade mig det..." Mumlade jag och han såg förvånat på mig. Inte samma svar som han hade förväntat sig alltså. "Det var dagen efter du räddat mitt liv, dagen då du bjöd med mig att dansa med er killar. Jag retade dig för att du hade blivit attraherad av min uppenbart sexiga body"
Han skrattade till. "och du sa en mening jag tror jag aldrig glömmer..."

Han höjde på ena ögonbrynet och jag fnissade förtjust. Sen lutade jag mig fram till hans öra och mumlade meningen.
"Det återstår att se hjärtat..."

Han skrattade och jag lutade mig tillbaka.

"Jag minns det." Han log. "Du kallade mig gubben."
Jag nickade och båda brast ut i skratt.

Han drog mig närmare sig själv och jag förde handen ner till hans och sammanflätade dom.
"Minns du något mer gubben."
Han log mot mig och närmade sina läppar mot mina.
"Well... Det återstår att se hjärtat"

"Haha.." Mumlade jag innan mina ögon slöts och mina läppar fanns i hans igen. 

***
Pöss Pöss ❤️