Utvalda: Den Svarta Har Kommit (Redigeras)

Kapitel 1: Den svarta

~REDIGERAD~

~Maalienes perspektiv~

Jag satte mig ner utanför grottan med en duns. Kände hur hungern började ta över. Det hade gått några dagar sedan vi sist kunde äta. Så är det när man lever gömd för människorna. Och sen så kan vi inte döda hur många djur som helst om vi inte vill att människorna ska märka. 

Jag är mycket väl medveten om vad mitt och mina vänners öde är. Att hämnas och ta tillbaka vårt land. Människorna har härskat tillräckligt länge nu. Men än är inte tiden inne. Men snart. Det börjar närma sig. 

Plötsligt hörde jag hur det prasslade i buskarna. Min hörsel blev bättre. Knak. En gren måste ha knäckts. Men vem är det? Är det Nathan eller någon? Kanske en människa? Jag hoppas då inte det. För om det är en människa måste jag döda hen för att ingen annan ska veta att vi finns här. Fast å andra sidan blir det mat. Det är ju onödigt att bara döda människan och sen dumpa kroppen någonstans långt härifrån. 

Till vänster om mig kände jag plötsligt att någon stirrade på mig. Min blick vändes dit. Och till min förvåning var det bara en tonåring. Men synd ändå. För hon kommer tyvärr inte leva ett långt liv. Men det jag tyckte var konstigt var att hon inte såg rädd ut. Det var som om hon inte alls hört alla sagor om oss. Legenderna. Myterna. Ja, människorna har gjort mycket. 

Det var inte länge jag tänkte efter. För en sekund senare låg hon död på marken med bitmärke på halsen. Såklart tömde jag kroppen på blod och sen brände upp den. Varför jag brände upp kroppen? Jo, för att människorna inte ska kunna hitta bevis för att vi finns. Kungen är så blind att han tror att de faktiskt lyckades att döda alla. Haha. Så fel han har.

"Du passar som den elaka drottningen du", sa Daires. 

Jag ryckte till. Kollade mot skuggorna där han stod. Det ända man såg av honom var hans ögon. "Sluta skrämmas. Och för det andra så är jag inte ens kunglig."

Han skrattade. Och gud vad man skulle kunna drunkna i hans skratt. Eller i hela honom för den delen. Min lilla krigare (och pojkvän). "Om du inte visste det så gillar jag att skrämmas. Vilket du borde veta vid det här laget."

 "Jo jag vet. Men det ger dig ändå inte rätt att göra det mot mig", sa jag och flinade.

Han himlade med ögonen. La sina starka armar runt min midja. "Du vet att människorna antagligen kommer leta efter flickan?" 

"Det är jag säker på att de kommer göra. Men hon kunde ju inte få leva. Det var ju det som hände våra föräldrar", sa jag och la mina armar runt hans hals. 

'Vad är det som hänt?' hörde jag Amalias röst i huvudet. 

Det är en sak jag hatar med att vara oss. Vi har alltid våra sinnen öppna för varandra. För att vi lätt ska kunna varna varandra. Eller andra saker. Men ibland är det bara störigt. För man vet allt. Och det är tråkigt ibland.

'Jo, det faktum att en tjej såg mig. Så jag var ju tvungen att döda henne.' Jag hörde att de andra kom in och lyssnade/var med på samtalet.

'Du är korkad. Nu kommer säkert människorna leta efter henne. Och det betyder att vi kommer bli jagade', sa Nathan irriterat.

Okej. Jag förstår honom. Vi hade faktiskt bestämt att bara jaga djur. Inga människor. Men jag hade ju inget val. 'Jag hade inget val, Nathan. Om jag hade låtit henne gå skulle säkert människorna komma vilket fall som helst. Det var det som hände våra föräldrar. Och om vi ska lyckas hämnas för dem så kan ju inte vi göra samma misstag.'