Utvalda: Den Svarta Har Kommit (Redigeras)

Kapitel 15: Varningen

~Redigerad~

~Förra gången
Men självklart skulle jag inte få somna om. Utan precis när mörkret ännu en gång skulle omringa mig hörde jag Nathan ropa utanför. Med en suck öppnade jag mina ögon och stirrade irriterat upp i taket. Jag kunde höra hur mina vänner skyndade sig ut till Nathan. Vad tusan kan vara så intressant?

Min blick vändes mot fönstret och nu var jag faktiskt nyfiken. Även om jag antagligen kommer ångra det. Jag reste mig upp och gick fram till det öppna fönstret och kollade ut. På den lilla grusvägen som ledde fram till huset kom en person gående. Förvirrad och smutsig. Men ändå gick det att urskilja vem det var och en klump bildades i min mage.

Amalia...
~

Daires och de andra stod ute vid Amalia. Glada att hon var tillbaka och okej. Men lite vet de om. Själv funderade jag på om jag ens skulle gå ut till dem. Så jag stod kvar vid fönstret och kollade ut mot dem.

Amalia var tydligt obekväm med att stå i centrum av all uppmärksamhet mina vänner gav henne. Vilket betyder att hon inte minns oss helt, men hon minns tillräckligt för att veta att vi finns. Inte något oväntat med tanke på att ett par människor raderade hennes minne. Hade magi använts så hade hon inte kommit ihåg sitt egna namn ens.

Men kanske är det bättre att hon ändå vet lite. Annars hade ju mina vänner börjat misstänka något. Vilket skulle förstöra mina planer. Så lika bra att det var slarvigt gjort. Så länge inte hon får tillbaka minnet det vill säga.

Jag såg att de var påväg till huset, så jag vände mig om och gick ut för att möta dem. När jag kom ut och Amalia fick syn på mig stannade hon för ett halvt steg upp. Och såg jag inte helt fel flimrade en blick av rädsla snabbt förbi hennes ögon.

"Skönt att du är hemma helskinnad igen. Vi har varit så oroliga", sa jag och kramade henne mjukt.

Amalia drog sig snabbt ur kramen. Stirrade på mig. Om jag inte visste bättre skulle jag säga med rädsla i sin blick. Bara inte de andra ser det också. Jag behöver inte ha deras snokande ögon runt mig när jag inte ens påbörjat min plan än. Så allt jag gjorde var att le vänligt mot henne.

Jag kunde känna Nathans brännande blick i nacken. Han av alla var den som misstänkt något sen dagen då jag återvände. Inte för att han och jag kom så värst bra överens innan heller, men nu är det på en annan nivå. Det är som han håller ett öga på mig. Registrerar varje litet steg jag tar. Och att ha honom efter mig är inte bra. Inte nu.

"Guys, jag är säker på att Amalia både är utmattad och hungrig. Vi borde inte låta henne stå här ute och bli invaderad med känslor och frågor." Min blick svepte över mina vänner och alla nickade instämmande. Ibland undrar jag om det är för att jag är deras prinsessa eller om det är för att de håller med mig.

Vilket fall som ville inte jag stå kvar här mer än nödvändigt så jag vände på klacken och gick in. Jag hade nämligen lovat Rut att hjälpa henne borta vid marknaden. Men först behövde jag byta om. Eller visst skulle jag alltid kunna ha klänning på mig, men denna känns lite väl fin för att ha när man ska jobba på en marknad. Så istället tog jag på mig en klänning som såg rätt sliten ut och inte särskilt fin, satte upp mitt hår i en hög hästsvans innan jag styrde mina steg mot marknaden.

~Nathans perspektiv~

Om det är så att Maaliene inte är den hon en gång var, är hon inte så duktig på att dölja det. Att hon smiter iväg så fort efter att Amalia precis kommit tillbaka, börjar få en att misstänka att något inte stämmer. Även om jag misstänkt något länge.