Utvalda: Den Svarta Har Kommit (Redigeras)

Kapitel 7: Synen

~Redigerad~

Det här kapitlet är ändrat helt från vad det först handlade om då jag inte kände att det behövdes två delar av när Maaliene tog sig tillbaka. Så ett tips är att inte läsa vidare förens kapitel 8 är redigerat också om man inte vill bli rätt förvirrad ;).

Men hoppas ändå ni uppskattar detta kapitel och är villiga att fortsätta läsa.

Rösta och kommentera
XOXO
//L

~Nathans perspektiv~

Amalia, Grives, Aitus och jag satt vid bordet, ingen av oss sa något. Och så har det varit sen den natten. Daires har stannat inne på rummet hela veckan, enda gången vi sett honom utanför är när han gått ut en stund. Det hade varit skönt om han hade velat prata med oss, eller iallafall med mig. Det är jobbigt att se honom såhär förstörd.

"Guys, Maaliene bad oss att inte sluta bara för att hon är borta. Det minsta vi kan göra för henne är att gå vidare och fortsätta leva våra liv", sa jag då tystheten börjar döda mig inombords.

"Du har rätt, Nathan. Hon bad oss göra något en sista gång, det är inte schysst av oss att skita i hennes önskan." Det var första gången vi hört Amalia säga ett ord på hela veckan. Hon tog det nästan lika illa som Daires, men som tur är har hon inte låst in sig på ett rum.

"Vi måste komma på hur vi ska få ut Daires från rummet först", sa Aitus och kollade på oss andra.

Jag funderade. Eftersom Daires inte var här och Maaliene var död, var jag den som hade ansvaret för gruppen. Jag var den de andra skulle lyssna på när varken Daires eller Maaliene var i närheten. "Inte nödvändigt vis, det skulle ta evigheter för oss att få ut honom. Det bästa är att göra både och samtidigt. Jag pratar med Daires och ni följer planen vi gjorde upp för ett tag sen."

"Låter bra i mina öron", sa Grives.

Aitus och Amalia nickade instämmande. Då var det bestämt. Vi visste att någon här i byn hade hjälpt de svartklädda männen att planera det hela. Det var så självklart att det inte gick och missa. Amalia, Grives och Aitus reste sig upp och försvann ut. Själv reste jag mig upp och gick mot dörren in till Daires rum. Jag knackade lätt innan jag öppnade. Han stod vid fönstret lutad mot fönsterkarmen. Hela hans kroppshållning var sorgsen, det syntes att han mådde skit efter att hon försvann från oss. Men vi kan inte göra något åt det. Maaliene sa ändå att hon skulle hitta ett sätt att komma tillbaka. Vilket borde ge någon tröst kan man ju tycka.

"Jag vet inte varför vi trodde att det skulle funka att vara här. Om vi hade övertalat henne, att inte komma tillbaka hit så hade hon fortfarande varit vid liv." Han kollade inte bak på mig, hans blick var fäst på fönstret. Rösten var extremt krasslig, som om han inte hade druckit något på evigheter.

Jag stannade jämte honom och kollade ut genom fönstret. "Det är inte säkert. De hade antagligen hittat oss ändå, det är svårt att säga om det hade funkat att övertala henne." Just nu vet jag inte vad jag kan säga och inte. Daires må vara väldigt tålmodig men inte när det gäller om något som nämner Maaliene, då måste man passa sig för vad man säger.

Daires kollade på mig. "Kanske inte, men de hade inte varit lika organiserade. Maaliene hade kanske då sluppit dö för att rädda oss." Han pausade och kollade ut genom fönstret igen. "De fick hjälp av någon som visste vilka vi var. Rut kan det inte vara, eller jag hoppas inte det eftersom hon var vän till våra föräldrar. Men vilka mer visste egentligen innan festen?"

"Ja, det känns inte som Rut borde vara den som hjälpte dem. Men kan vi verkligen vara helt säkra? Jag menar, även om hon var deras vän kan det ju vara så att hon ändrat sin uppfattning om magiska varelser sen dess."

"Jag tror inte det Nathan, som sagt skickade hon Eliza. Och hon borde inte tagit in Maaliene om hon ändrat åsikt om vår sort." Daires var smartare än vad man kan tro. Det är därför han är vår ledare, han är både smart och vet vad som är rätt och fel att göra.

"Eliza?" Jag kollade frågande på honom. Vad hade hon med det här att göra?

Han kollade på mig. "Märkte du inte av det? Eliza är som oss, magisk. Men jag tror inte hon vet om det än. Jag kan inte heller säga vad hon är för något, men jag kände av energin."

Jag tänkte efter en stund. Han har rätt i det, när vi först stötte på Eliza var det en energi som utsöndrades från henne som människorna oftast inte har. "Du har rätt, men kan Eliza vara den som hjälpte de svartklädda?"

"Jag vet inte, hon är en skicklig lögnare. Och det känns som att hon inte vill vara magisk, utan mänsklig. Men vi kan inte veta säkert vem det är. Inte förens vi har bevis."

Det är skönt att höra att Daires börjar bli som vanligt igen. Att prata med honom var nog vad som behövdes, att få honom på andra tankar. Även om det här handlar om Maaliene så är det ändå inte henne han tänker på. Så fortsatte vi diskutera och kolla läget med de andra som var ute och letade efter bevis om vem det var. Vi tänker inte ge upp förens vi vet vem som hjälpte dem att döda vår prinsessa.

~Maalienes perspektiv~

Det är sjukt att jag redan varit död i en vecka. Mina vänner har på ett sätt tagit det bättre än vad jag först trodde, men det är skönt att Nathan lyckades få Daires på andra tankar. Få honom att bli sig själv igen. För ja, jag kan se vad de gör om jag vill. Det är en tröst för mig, att veta att de klarar sig även om jag inte är med dem.

Riket för de döda är helt underbart, det är så vackert här. Stora ängar som sträcker sig till horisonten, sjöar där vattnet är kristallklart, slottet som reser sig så högt i skyn och staden där de flesta befinner sig. Sen den magiska skogen som omringar allt. Om jag inte hade velat tillbaka till mina vänner skulle jag stanna här. Här finns ingen som vill döda en och man kan vara fri. Sen det bästa med det hela är att jag är inte ensam. Alla magiska varelser kommer hit. Än har jag inte lyckats hitta mina föräldrar, men det gör inget. Jag behöver inte träffa dem, jag älskar dem ändå och vet att de älskar mig.

Hoppas bara att jag någon gång hittar en väg tillbaka till mina vänner, det är synd att behöva lämna dem nu. Men jag kommer inte ge upp på jakten efter vägen tillbaka. Jag lovade dem att jag skulle återvända. Och det löftet har jag tänkt att hålla. Oavsett hur lång tid det går. Jag ska tillbaka till dem. Förr eller senare.