Utvalda: Den Svarta Har Kommit (Redigeras)

Kapitel 11: Lucas lögn

~Redigerad~

~Lucas perspektiv~

Solen lös över byn och stenplattorna på marken glimrade svagt. Det var nu det skulle börja. Det var nu det skulle bli svårt att gömma sig. Gömma planen för Maaliene och hennes vänner. Förhoppningsvis har de inte anat något hittills och förhoppningsvis kommer de inte heller börja. Jag hade inte träffat någon av dem sedan Maaliene återvände, inte ens på festen som jag bara deltog kort på. Allt för att de inte ska komma på vad vi håller på med, för dumma i huvudet är de inte.

Min blick skannade av omgivningen hela tiden medan jag gick mot det lilla huset vid torget. Vid det här tillfället vill jag inte stöta på någon av dem. Det skulle inte båda gott, inte för någon. Kungen har lyckats bra med att spela att det är hur okej som helst för dem att bo här. Och det har sina fördelar, eftersom jag då fått mer tid på mig att komma på hur man lättast blir av med Maaliene och hennes vänner.

När jag kom fram kollade jag så ingen såg mig innan jag smet in genom dörren. Inne vid bordet satt redan kungen, generalen och en av soldaterna och väntade på mig. Alla vände sin blick mot mig när jag gick och satte mig på den lediga stolen.

"Bra att du kom, Lucas", sa kungen och kollade sen på alla. "Låt oss börja."

"Hur mycket vet vi sen sist vi sågs?" frågade generalen.

"Maaliene har kommit tillbaka och denna gången verkar hon vara förändrad. Om det är något som vi ska bry oss om eller inte är svårt att säga nu. Annars är det väll inget som har hänt sedan sist", sa soldaten och kollade på oss tre.

Jag satt tyst, funderade på vad de andra sa. Det stämde att Maaliene verkade annorlunda, om det är något bra eller dåligt är än inte att säga. Men det som vi kan säga är att om vi inte gör någonting snart kommer vi aldrig lyckas med planen. Då kommer de vara beredda och vi kommer ångra stort att vi steg över på deras andra sida.

"Lucas, vad säger du?" Kungen kollade på mig. För att vara kung var han inte den som kom på smarta lösningar, utan han var bara där och hade titeln.

Jag funderade i någon sekund till innan jag öppnade min mun och sa: "Vi kommer behöva slå till rätt snart, annars finns det en risk att de blir beredda eller förvarnade." Jag pausade kort och funderade noga på vad jag skulle säga härnäst. "Att Maaliene verkar förändrad borde vara något vi är försiktiga med, det känns inte som något bra."

"Soldaterna är redo utanför gränsen, så vi kan slå till när som", sa generalen och kollade på oss. Generalen var en sån man som inte gillade att sitta och vänta på att saker skulle hända. Utan han såg hellre att allt hände direkt och att man inte satt och diskuterade och hade sig om beslut innan.

"Låter vi soldaterna göra sin del av planen nu kommer vi garanterat misslyckas. Vi vet fortfarande inte hur vi ska kunna döda dem." Jag kollade på generalen, denna kommentaren hade jag sagt förr. Men som innan har den inte riktigt haft någon effekt på generalen.

"Jag håller med Lucas", sa soldaten och pausade kort. "Det är för riskabelt, visst kommer vi förlora män när vi slår till. Men vi förlorar fler liv genom att inte veta vad vi ger oss in på och har en konkret plan."

Kungen gjorde sig hörd från att varit tyst en stund och bara lyssnat. "Men då är det bestämt. Vi avvaktar tills Lucas hittat ett sätt att döda dem på. Vi träffas här igen nästa vecka vid samma tid." Med dem orden sagda reste sig kungen upp och gick iväg.

Kvar blev jag, soldaten och generalen. Ingen sa ett ord, jag hade börjat fundera på hur man skulle kunna döda dem. Hur jag skulle lyckas utan att bli upptäckt. Med bara en nick försvann generalen och soldaten iväg och lämnade mig kvar själv. Vilket inte jag brydde mig om det vill säga. Det var skönt att få vara själv och begrava mig i mina egna tankar. Det här skulle bli ett helvetes äventyr att genomföra. Aldrig att vi kommer kunna minska antalet dödsoffer, för det kommer bli många.

Vända tillbaka är inget alternativ längre. Det krossades den dag jag bestämde mig för att de är bättre utan dem. Dags för våran strid mot frihet.