Utvalda: Den Svarta Har Kommit (Redigeras)

Kapitel 3: Den lilla kampen

Rösta och kommentera

XOXO

//L

~REDIGERAD~

Två veckor. Två veckor sedan jag fick reda på sanningen. Sanningen om vem jag är. Egentligen är. Och under denna tid har vi stannat här ute i skogen. Vi har varit säkra. Och det har också varit för att hon kände våra föräldrar. Tanten då.

'Maaliene, vart är du?' frågade Amalia genom tankarna.

Jag suckade. Så fort de fick reda på att jag var en prinsessa, så har de inte varit lite överbeskyddande. 'Ute i skogen', svarade jag. Jag stängde även ute de andra så de inte skulle höra.

'Kan du komma till vattenfallet? Jag behöver prata med dig om en sak.'

'Ja, okej. Är där om två', sa jag. Öppnade så de andra kunde höra igen och började gå mot vattenfallet.

Skogen var faktiskt väldigt vacker. Vackrare än skogen i Morrowind. Men allt slår Morrowind. Där finns ju inte drakar och andra magiska varelser som får skogarna att se mer levande ut. Min svarta långa sammetsklänning rörde sig lätt i vinden. Allt kändes som en dröm. Att jag var en prinsessa och kommer bli odödlig. Även att den här skogen kan se så sagolik ut. Det är sjukt. Men fruktansvärt fint.

 Jag stannade när jag kommit fram till gläntan vid vattenfallet. Kollade på det blåa vattnet som forsade ner. Fåglarna som kvittrade i träden bakom mig. Fjärilarna som flög runt. Och såklart. Amalia som satt på en stor sten vid vattnet. Hon såg bekymrad ut. Som att något plågade henne.

Jag skakade på huvudet och gick fram till henne, satte mig ner på stenen bakom henne. "Så? Vad ville du prata om?"

Hon kollade på vattenfallet. Släppte inte blicken från det forsande vattnet. "Vi kommer inte kunna återvända hem."

Jag rynkade pannan. Kollade på henne. Frågande. "Vad menar du? Varför kan vi inte återvända hem?"

Okej, hur mycket jag än gillar den här skogen. Så är det här inte vårt hem. Vårt hem är i grottan i Morrowind. Ingen annanstans. Inte här. Inte i något annat grannland. Bara i Morrowind.

Hon vände sig om och mötte min blick. Min frågande blick. "Jag har pratat med träden. De sa att människorna har hittat grottan. Det är inte säkert där längre. Människorna söker igenom hela landet efter oss", sa hon tyst.

Även om hon sa det tyst, hörde jag exakt vad hon sa. "Oroa dig inte. Allt kommer ordna sig. Vi är säkra här, Amalia. Människorna kan inte skada oss här. Och när vi är redo återvänder vi och möter dem." Jag log mjukt. 

"Hur kan du vara så säker? Vi vet inte ens vem den där tanten är? Och tror du verkligen vi någonsin kommer bli redo att möta dem?" Jag såg osäkerheten i hennes ögon. Men hon var sådan. Hon hörde mycket och visste mycket. Vilket också gjorde att hon inte var lika säker som oss andra på att allt skulle ordna sig.

"För att jag vet att vi klarar det. Och sen, hon kände våra föräldrar. Hon är på vår sida. Vår uppgift är ju att hämnas, eller hur?" sa jag. Och det sista sa jag lite skämtsamt.

"Haha, du har rätt. Vad oroar jag mig för?" sa hon och skrattade lätt.

Jag flinade. Sen satt vi tysta och tittade på vattenfallet. Men det var inte någon obekväm tystnad. Vi brukade sitta tysta. Och vi tyckte om det. Även om vi inte sa något till varandra. Riktiga vänner behöver man inte hela tiden prata med. Det räcker ibland att bara sitta bredvid varandra.