Utvalda: Den Svarta Har Kommit (Redigeras)

Kapitel 8: Den långa vägen hem

~Redigerad~

~Maalienes perspektiv~

Två månader senare och jag har fortfarande inte hittat en väg att komma tillbaka. Nu börjar jag undra om jag någonsin kommer det. Börjar kännas rätt onödigt att försöka. Men jag lovade dem. Och som sagt tänker jag inte bryta mitt löfte. Om det så kommer ta 10 år.

Det långa gräset kittlade mina ben när det vajade lätt i vinden. Solen stod högt upp på himlen och fjärilar och fåglar flög runt om mig. Magiskt är det. Det är ett som är säkert. Fast kan undra om Daires och de hittat vem som tjallade, eller vad man ska säga. Sist jag kollade hade de inte gjort det, men det var ändå för en månad sen lite drygt. Kanske nu har de hittat något. Eller kommer vi aldrig få reda på det. Spelar ju egentligen inte så stor roll.

Jag skiftade till drake och kastade mig upp i luften. Flög högt upp i skyn över skogen och ängarna. Det här riket tog aldrig slut, det fortsatte hur långt man än tog sig. Att flyga runt här var det bästa som fanns, tankarna och all stress kunde bara sköljas bort. Friheten kunde omfamna en och problem märktes inte av. Bortanför den oändliga skogen sträckte sig havet ut mot horisonten. Jag sänkte höjd och flög precis ovanför vattenytan så mina fötter drogs i vattnet.

Delfiner simmade och hoppade på båda sidor om mig, varför det finns delfiner här vet jag inte. Kanske är det något slags vattenfolk. Jag har inte koll på vattenvarelserna som finns, bara de som lever på land. Vilket fall som helst så var det kul. Jag röt högt och ökade farten innan jag for upp som en pil, gjorde en volt och flög mot staden.

Utanför stadens murar flög jag närmre och närmre marken, när jag var tillräckligt nära skiftade jag form och landade mjukt på fötterna. Dammet från gruset yrde runt mig från landningen, så jag borstade av det och gick sen in i staden.

Wes sprang upp jämte mig och var tyst ett tag innan han öppnade munnen och sa: "Jag tror jag vet ett sätt för dig att återvända."

Jag stannade och kollade på honom med höjt ögonbryn. "Ärligt? Har du hittat ett sätt att återvända till den riktiga världen?"

Han nickade. "Jag tror det, jag hörde några snacka om det i baren. Det ska tydligen finnas en önskesten här i riket som uppfyller exakt allt man önskar sig. Men bara en enda har någonsin lyckats hitta stenen."

"Vem?" Det här kunde inte bli bättre, nu ser det ut som att jag kommer kunna återvända till mina vänner. Om jag bara hittar stenen.

"Någon vid namn Marleéz. Ingen aning om vem det är", sa Wes och vi fortsatte gå längs vägen.

Marleéz? Hmm, det låter bekant. Som att jag hört det förr, eller träffat personen utan att jag kan minnas det. Jag måste hitta den här Marleéz och fråga honom om önskestenen. "Är han här i riket?"

"Jag tror det, men är inte säker."

"Tack, Wes, du är bäst." Jag log mot honom innan jag skyndade iväg mot slottet.

Vakterna kollade fundersamt efter mig när jag sprang in genom de stora dörrarna. Jag styrde mina steg mot den stora salen där jag visste att pappa och mamma skulle vara. Eller iallafall en av dem. Slottet var stort, extremt stort egentligen, så det tog ett tag att ta sig runt. Stora salen låg dessutom i bortre delen av någon anledning. Så man behövde passera genom trädgården om man inte ville gå i korridorerna som tog längre tid.

Trädgården är rätt vacker faktiskt, fast jag uppskattar mer att vara utanför staden i naturen där. Om jag får gissa kollade alla trädgårdsarbetare efter mig när jag sprang förbi. Men jag hade bråttom att ta mig tillbaka till mina vänner. De behöver mig och jag behöver dem.