Utvalda: Den Svarta Har Kommit (Redigeras)

Kapitel 12: Försvinnandet

~Redigerad~

~Maalienes perspektiv~

Något är det som inte stämmer här. Något är det som de håller hemligt. Något de inte vill att jag ska veta. Visst vill jag tvinga fram det från dem. Men det är för riskabelt, för de skulle börja undra. Undra om min ängel tagit över min kropp. Just nu stämmer det halvt, men jag känner det. Hur den tar över mer och mer. Jag har ingen kontroll länge till. Snart är det över.

"Någon som har pratat med Lucas?" Min blick gick mellan mina vänner. Det var något skumt med Lucas, han brukade inte vara frånvarande på det här viset. Han hade liksom blivit en i gänget.

Ingen av mina vänner svarade, alla funderade ut ett svar på min fråga. Det var som att de inte hade reagerat på det tidigare förens nu när jag frågade om det.

Efter en stund öppnade Aitus munnen och sa: "Inte så mycket sen du dog. Han har hållet sig för sig själv och bara kommit någon gång ibland."

"Han pratade med någon tjej för några dagar sedan. Verkade som de använde sig av någon formel, orden var helt obegripliga", sa Amalia och kollade på oss.

Jag nickade sakta. Då är det inte bara en känsla jag har. Om han är frånvarande och inte pratat med dem andra är det något som inte stämmer. Han försöker dölja något från oss. Men frågan är, vad?

Alla hade sina blickar vända mot mig, om det var för att de fortfarande inte hade greppat tanken om att jag faktiskt är tillbaka eller om det berodde på något annat vet jag inte. Men det började svagt gå mig på nerverna, fast inte tänker jag få ett utbrott för det. Det skulle bara få dem att oroa sig om att jag är förändrad. Att något hände mig när jag var död.

En lång tid gick och ingen sa ett ord. Amalia var den som först pratade av oss. "Maaliene? Kan vi gå ut och prata?"

Jag nickade sakta, vi båda reste oss upp och gick ut. Ibland var det skönare att prata bara vi två. Och väldigt ofta var det mig Amalia litade på mest, hon visste att jag inte brydde mig så länge det inte var på liv eller död. De andra skulle flippa för minsta lilla, det brukar de göra iallafall.

När vi hade kommit en bit från huset vände sig Amalia mot mig. Hon såg smått orolig ut, men inte som hon brukade när det var något viktigt. "Är du okej?"

Hennes fråga chockade mig svagt, jag var faktiskt inte beredd på att det var något som hur jag mådde hon ville prata om. Eller det kanske fanns mer, vem vet. Vilket fall som svarade jag: "Jadå, varför skulle jag inte vara okej?"

Amalia ryckte löst på axlarna. "Att återvända från dem döda känns som något man inte är toppen efter. Men säger du att du mår bra så tror jag dig."

Jag nickade bara sakta. Något var off, hon brukade inte vara såhär mycket hon. Men heller vågade jag inte fråga vad det var. Oftast ville hon inte prata om det. Dessutom så länge det inte är något superviktigt bryr jag mig inte om hon håller det för sig själv. Vi alla måste få ha hemligheter för varandra.

Efter en stunds tystnad öppnade Amalia munnen och sa: "Du kan gå in till de andra igen, jag kommer snart. Behöver bara rensa tankarna lite."

"Okej." Var det enda jag svarade innan jag gick tillbaka in till de andra.

Killarna kollade på mig när jag kom tillbaka in och alla förstod också varför Amalia inte var med. Hon brukade faktiskt ta promenader lite när som när hon hade mycket att tänka på. Så istället satt vi i tystnad och väntade. Eller om vi ska vara sånna så pratade våra blickar.

~Amalias perspektiv~

Mina steg styrde mig längs gatan mot torget. Aldrig hade jag innan hållet något gömt från dem. Aldrig något som antagligen kommer betyda något i framtiden. Men jag vet inte hur jag ska säga det. Hur jag ska välja mina ord. För det jag vet är svårt att få ut i ord. Från den sekund jag fick reda på det, har det känts som att någon spionerar på mig.

Livet i byn var inte svårt att missa, överallt hördes skratt och glada röster. Jag svängde, istället för att fortsätta till torget, in på en av sidogatorna som styrde ut till skogen. Jag behövde komma bort från allt liv. Behövde få en chans att tänka på det träden viskat. På det som en dag kanske utgör hela vår framtid.

Väl i skogen mellan alla träd och växter saktades mina steg in. Mina sinnen omfamnade tystnaden och det fridfulla lätet från naturen. Tanken har slagit mig om att flytta ut i skogen igen, men jag vet att mina vänner inte kommer vilja det. För detta är den första gången i våra liv där vi är välkomna bland människorna. Där vi kan leva mitt bland dem utan att dölja våra riktiga jag. Drömmen hade ju varit att vi en dag är enade, människor och magiska varelser som lever fridfullt tillsammans i alla rikena. Men har svårt att se att den dagen skulle komma.

Jag vet inte hur långt in i skogen jag hade gått eller hur lång tid som passerat. Men helt plötsligt hörde jag ljud längre fram, vilket fick mig att stanna upp. Så tyst jag kunde smög jag närmre för att få en bättre koll. Det mina ögon fångade var hemskt.

Jag tar tillbaka allt jag innan sa om att vi var accepterade. För där framme. Precis bortanför gränsen. Hade soldater från olika grannländer satt upp läger. Hur många soldater det var gick inte att räkna. De var för många.

Sakta började jag backa bakåt, vågade inte vända mig om ifall någon skulle se mig. Jag behöver varna mina vänner. Varna att vi är åter i riskzonen att bli fångade. Varna att det är någon vi känner i byn som gått bakom våra ryggar. Som valt att utrota oss istället för att låta oss vara.

Jag kom inte långt innan jag fick ett slag i bakhuvudet. Jag kände hur min kropp föll till marken och allt slocknade runt mig.