Utvalda: Den Svarta Har Kommit (Redigeras)

Kapitel 6: Välkomsfesten med ett oväntat slut

~Redigerad~

Så som ni som läst hela och nu läser om de kapitel jag än så länge uppdaterat, kommer ni inse att i detta har jag ändrat och plockat bort en del som jag tyckte inte hade något i storyn att göra. Känner att de nya uppdaterade är mycket mer spännande och bättre då jag vet hur jag vill att boken ska va. Som sagt så är det kanske lite of att läsa då jag inte uppdaterar de gamla så ofta vilket för att ändringarna kan bli rätt konstiga när man kommer till ett av original kapitlerna som än inte är uppdaterade. Men hoppas det inte gör så mycket.

Och till er nya läsare: Välkomna och hoppas ni kommer ha en intressant läsning ;)

Rösta och kommentera
XOXO
//L

~Maalienes perspektiv~

Nästa morgon vaknade jag av fåglarnas kvitter, solens varma strålar som lös genom trädens löv, hästarna som lugnt stod och betade och ljudet av mina vänner som hade börjat packa ihop allt. Jag satte mig upp och sträckte på mig, även för att inte vara mänsklig så var det inte så mysigt att sova på marken. Iallafall inte i den här skepnaden.

"Så du har bestämt dig för att vakna nu", sa Nathan som hade stannat framför mig. Han kollade ner på mig och man kunde se att han inte sovit mycket i natt han heller. "Du kanske kan ta och hjälpa till nu istället för att sitta där och lata dig." Efter dem orden gick han iväg.

Jag kollade efter honom. När Nathan inte sovit mycket blir han alltid på dåligt humör och kan verka som en egoistisk jävel. Men vem som kan bli på det humöret om man knappt sovit något. Inget jag klandrar honom för, som sagt vet jag ju att han inte menar att låta så irriterad. Men iallafall så reste jag mig upp och hjälpte till med det sista. När allt var ihop packat och hästarna iordninggjorda satt vi upp och skrittade iväg. Hästarna lunkade på bra och när vi kom ut till vägen så satte de av i trav. Jag älskar att rida, även om det är skönt att flyga eller själv springa, så är att rida en helt annan känsla. En helt annan frihet.

'Bara jag, eller känns det som någon iakttar oss?' frågade Aitus helt plötsligt genom tankarna.

Först nu kunde jag känna av den smått krypande känslan om att vi var iakttagna. 'Nej, jag känner det också. Antagligen är det inget.'

Jag skulle inte sagt så. För direkt efter kom det en pil flygandes rakt mot mig. Som tur var har vi extremt snabba reflexer så jag hann fånga den med handen precis innan den skulle ha träffat mitt öga. Framför oss stod nu tre pojkar, en av dem med en pilbåge i handen. Både Daires och Nathan hade ridit fram och ställt sig på varsin sida om mig, beredda på att försvara.

'Det är lugnt, ni behöver inte gå till anfall.' Jag kollade på Nathan och sen på Daires innan jag vände blicken fram mot pojkarna. Daires och Nathan slappnade av lite som tur var, så nu kunde jag koncentrera mig på pojkarna. "Så vad ska det här betyda?"

Pojken i mitten som även var han som höll i pilbågen öppnade munnen och svarade: "Det var ett vad med några vänner, den som förlorade skulle försöka döda dig." Hans röst skakade svagt, ändå kunde man inte höra det om man inte var uppmärksam. Eller hade bra hörsel.

Jag nickade sakta. "Så trodde ni att ni skulle klara det? Att döda mig?"

Alla tre skakade på huvudet. Smarta ungar. Men det säger sig nog själv att en magisk varelse inte är den lättaste att döda om man inte vet om dens svagheter. Och jag har knappt några, inte mina vänner heller. Det är tack vare att vi är blandningar. "Spring tillbaka till era vänner och säg att prinsessan hälsar."