Utvalda: Den Svarta Har Kommit (Redigeras)

Kapitel 4: Ny början

~Redigerad~

Rösta och kommentera

XOXO

//L

~Maalienes perspektiv~

Varför nu? Varför mig?

Inget är sig likt. Jag är inte mig lik. Allt har förändrats, på gott och ont. Förr brydde jag mig inte ifall jag dödade en människa. Men nu? Nu känner jag bara skuld. Och det värsta i det hela är att jag och mina vänner måste hämnas för att människorna dödade våra föräldrar. Vår sort. Alla vet bättre att det inte är något vi kan ändra på. Människorna kommer känna vår vrede, i snar framtid.

Hem känns inte som hem längre. Morrowind är inte mitt hem längre. Nu är det inget mer än grått och dött. Och allt tack vare att vi finns. Att kungen måste döda oss också. För det är ju katastrof att vi lyckades överleva.

Jag måste till en plats där jag kan börja om. Där ingen vet vem jag är. Vet vad jag är. En plats där mina vänner inte kan spåra mig till. För nej, jag kommer inte berätta för dem. De påminner mig bara om mitt liv. Det liv jag vill lämna bakom mig. Glömma bort. Sluta döda och bara vara "mänsklig". Det är antagligen vad jag behöver just nu. Bara få leva som en normal människa. Inte som ett magiskt freak som måste gömma sig djupt in i skogen.

En sista blick på grottan. På mitt hem. Sedan vändes min blick upp på himlen. Solens gasande strålar värmde min bara hud och bara för en sekund njöt jag av livet. Verkligen njöt. Och som ni läste. Det var verkligen bara i en sekund. Inte längre. Inte kortare. Jag gjorde det mulet och några sekunder senare hade jag skiftat till drake och kastat mig upp ovanför molnen.

Långt bort från Morrowind. Långt bort från allt. Från mina vänner. Det var det enda mina tankar var på. Att komma så långt härifrån som möjligt.

~Daires perspektiv~

'Hon är borta', hördes plötsligt Grives i tankarna. 'Maaliene är borta.'

Det var först när han nämnde hennes namn som jag insåg att det hade blivit mulet. Och alla vet att det var Maaliene som låg bakom det. Omöjligt att det skulle blivit mulet naturligt, när inte ett enda moln synts till tidigare.

'Tyvärr var det väl inte oväntat. Jag menar, hon har ju inte varit sig själv sedan det i skogen', sa Nathan och han har rätt.

Maaliene har inte varit sig själv sedan vi kom tillbaks. Inte sedan vi lämnade soldaterna att brännas till döds i skogen. Och det är jobbigt att inte veta vad hon går igenom. Allt vi kan göra är att gissa. 'Tyvärr var det ju inte det.'

'Varför pratar hon inte med oss bara? Vi är hennes vänner, hon borde veta att vi alltid finns där', sa Amalia sakta.

'Alla känner Maaliene. Hon är inte den typen som gillar att visa sig svag. Och enligt henne är att ha skuldkänslor för människor att vara svag', sa Nathan och ibland vill jag bara klappa till honom. Men han har rätt.

'Jag tycker att vi tar och låter henne vara. Hon kommer till oss när hon känner sig redo att prata.' Aitus visa ord var som vanligt det vi behövde höra.

'Bra idé. Vi letar inte efter henne, antagligen skulle det göra allt värre. Hon får komma till oss.' Och med de orden sagda stängde jag ute de andra. Jag behövde verkligen tänka. Själv.

Så fort det handlade om henne ville jag inte ha de andra i mitt huvud. Visst älskar jag dem. Att alltid veta att de finns där. Oavsett om vi är i olika riken. Finns vi alltid vid varandras sidor. Men det kommer på gott och ont. Vi måste stänga ute varandra för att få tänka ifred. Och ibland kanske det inte var det smartaste. Men vad gör man inte för att få lite egen betänketid?