Utvalda: Den Svarta Har Kommit (Redigeras)

Kapitel 14: Ett steg närmare

~Redigerad~

~Förra gången

Jag flinade svagt. Det var mycket jag ville, men jag kunde ju inte berätta allt. Det skulle vara ett korkat drag att göra, framförallt om jag vill ha Lucas hjälp. "Jag kan hjälpa er, att ha mig på er sida skulle öka chansen att ingen av de andra får reda på soldaterna."

"Så du vill hjälpa oss? Varför?"

Jag flinade elakt, sa inte ett ord till. För mina anledningar skulle ingen förstå sig på. Jag var inte mitt gamla jag längre, som jag sagt är jag en helt ny person sen jag återvände. Så allt jag säger är...

Låt spelet börja.

FORTSÄTTNING FÖLJER...
~

"Varför jag är villig att hjälpa er spelar ingen roll. Men vi kan säga att det gynnar mina planer att ge er en hjälpande hand."

Lucas såg fundersam ut. Det är inte konstigt då jag mycket väl vet om att kungen vill ha bort mig med. Men det kommer aldrig hända, ju fortare de inser det desto bättre. Dessutom på ett sätt behöver de mig, för mina vänner kommer inse vad som händer förr eller senare. Frågan är bara när.

Under tiden Lucas funderade lutade jag mig tillbaks i stolen och väntade. En rolig grej med det hela är att när jag för första gången träffade Lucas var han en oskyldig kille och nu flera månader senare är han vår största fiende. Inte längre är han den rädda och osäkra lilla pojken han först va. Mycket har förändrats sen dag ett när jag för första gången satte min fot i denna by.

Han tog sin tid på sig att fundera på mitt förslag. Vilket var ett smart drag antagligen, jag menar han blev faktiskt vän med de andra också under tiden vi stannat här. Fast jag vet redan vad han kommer svara, Lucas är inte korkad. Han vet att går han inte frivilligt med på det kommer jag tvinga honom. Lucas mötte min blick innan han öppnade munnen och sa: "Okej. Hur kan du stå till hjälp?"

"För det första så har era idiotiska idéer gjort att de är beredda på att något kommer hända. Jag menar, ni måste insett att det var ett korkat drag när ni kidnappade Amalia." Jag tog en kort paus innan jag fortsatte. "För det andra så med min hjälp kan ni leda dem på fel spår, aldrig att de kommer anta att jag hjälper er. De litar för mycket på mig, dessutom rent tekniskt borde jag inte vilja hjälpa er."

"Du glömmer en sak, Maaliene. Det finns en person som varit misstänksam enda sedan du kom tillbaka från dem döda."

Jag var inte chockad över vad Lucas sa. Visst vet jag om att Nathan har sina misstankar att något är annorlunda med mig. Och visst står han och Daires nära varandra. Men Daires litar mer på mig än någon annan, alltså skulle det bli mitt ord mot Nathans.
"Det är mitt ord emot hans, Daires kommer lita på vad jag säger och inget annat. Så Nathan är inget problem för tillfället. Blir han eller någon annan ett problem, gör bara som ni gjorde med Amalia eller något ännu mer permanent."

"Om du säger det så."

Det var tydligt att han inte ville prata mer om det. Tydligt att han fortfarande brydde sig. Men ska han lyckas med det han påbörjat måste han glömma. Glömma sina känslor för oss. Glömma att han ser oss som sina vänner. Lucas är den person som faktiskt lärt känna oss som att vi skulle vara vilken normal människa som helst. Vilket antagligen för honom hemsöker hans tankar varje sekund av dagen.

"Vi ses, Lucas." Inga mer ord kom från någon av oss, utan jag reste mig upp och utan att få något svar lämnade värdshuset.

Den svala brisen och friska luften var som en dröm när jag kom ut ur det stinkande rummet jag för bara någon sekund sen befunnit mig i. Mina steg styrde längs gatan hemåt, det kändes faktiskt fel att kalla Ruts hus för hem. Men det var det närmaste man kunde kalla det.

Huset var mörkt och tyst, men inte konstigt eftersom klockan måste vara rätt mycket. Så tyst jag bara kunde smög jag in och upp på loftet. Lade mig i min säng även om jag inte alls var trött. Det tog lång tid innan tröttheten började krypa fram och sömnen knackade på. Mina ögon blev allt tyngre och innan jag visste ordet av omslöt mörkret mig och mina tankar föll in i drömmarnas värld.

***
Solens ljusa strålar lös in genom fönstret och fåglarna kvittrade utanför. Den svala brisen smekte min hud, vilket betyder att någon öppnat fönstret. Får jag gissa var det Rut, hon brukade nämligen alltid öppna fönsterna när det var fint väder ute.

Jag ville inte vakna, allt för att slippa ljuga en dag till för mina vänner. Eller också för att jag vet om att allt vi kommer ägna oss åt idag är att leta efter Amalia. Eftersom jag vet vart hon är orkar jag inte låtsas mer. Så istället för att resa mig upp burrade jag ner mig i täcket och försökte somna om.

Men självklart skulle jag inte få somna om. Utan precis när mörkret ännu en gång skulle omringa mig hörde jag Nathan ropa utanför. Med en suck öppnade jag mina ögon och stirrade irriterat upp i taket. Jag kunde höra hur mina vänner skyndade sig ut till Nathan. Vad tusan kan vara så intressant?

Min blick vändes mot fönstret och nu var jag faktiskt nyfiken. Även om jag antagligen kommer ångra det. Jag reste mig upp och gick fram till det öppna fönstret och kollade ut. På den lilla grusvägen som ledde fram till huset kom en person gående. Förvirrad och smutsig. Men ändå gick det att urskilja vem det var och en klump bildades i min mage.

Amalia...