Albus Severus Potter bok 3

13. Fågelns sändare

Albus gick med raska steg mot Dumbledores kontor. Av alla kontor han hade varit i  hade han varit i rektorns kontor mest. Det var inte normalt.
De stannade framför stenmonstret. Albus kom ju hit så ofta att han egentligen borde få lösenordet.
Men istället gick de uppför trapporna.
"Hur många steg är det i den här trappan?" suckade Albus. "nittiotta." svarade Rose.
"Har du räknat stegen." frågade Gustav och höjde ett ögonbryn.
Rose skrattade och nickade. Albus bara suckade. Hur kunde hon skratta nu. Eller så var det kanske bra. Det kanske var Albus som överreagerade.
Aja de var framme vid ekdörren till Dumbledores kontor. Albus knackade på dörren hårdare än han tänkt.
"Kom in." sa en vänlig röst.
Det gnisslade lite när Albus öppnade dörren. De steg in i kontoret. Gustav såg sig omkring. Albus förstod honom. Väggarna var fulla av tavlor på Hogwarts alla rektorer. Professor Dumbledore och professor Snapes hade målats om och satts upp. McGonaglls porträtt kunde inte Albus slita blicken från. Hon såg så fridfull ut. Ett uttryck som det var evigheter sedan Albus sett. Den senaste gången han sett henne så glad var faktiskt förra sommaren när han hälsade på Lola.
Nu för tiden på lektionerna var hennes mun ett streck. Inte ens utanför lektionerna. Visst hon kanske log lite när någon berätta ett skämt men man såg igenom det.

"Jag har ett meddelande till dig professor." sa Albus.
Dumbledore som soterade böckerna i bokhyllan slutade och såg på Albus. Han gav honom en blick att fortsätta. "Det var faktiskt Fawex som gav mig det. Jag vet inte om det egenligen var till dig men jag tolka det."
Nu såg Dumbledore allvarligt. Albus förstod att  detta meddelande var viktigt.
"Nåja meddelandet sa att vattnet var borta och att krafter försvann. Dom kommer snart. Från Jorden Orkidé." avslutade han. "Förlåt, jag minns inte allt sir." ursäktade han.
När han tänkte tillbaka på vad han sagt slog hon sig själv mentalt. Det var Lola. Hur kunde han vara så korkad. Hon är jordbändare och bodde med McGonagall i Orkidéstugan.
Dumbledore hade redan räknat ut det och mötte inte hans blick.
"Professor vi måste få ut henne." sa Albus.
"Juste Teddy sa att hennes dom kom snart."
Utan att varken Albus eller Rose eller Gustav hade Dumbledore krafsat ihop ett brev. "Tack för denna information Albus. Bara en liten fråga. Hur kunde du veta vad Fawex vile."
Vad skulle han säga? Han anade att Dumbledore redan visste svaret. "Jag frågade om professor McGonagall kunde tyda vad Fawex försökte att säga. Hon är ju en animagus." ljög Albus.
Det måste ha varit hans sämsta lögn. Nu skulle Dumbledore prata med McGonagall och han skulle fatta att det var en lögn. Eller så hade han kanske redan fattat det.
Dumbledore verkade i alla fall lite obalanserad.
"Ni kan gå." sa han lugnt.
De tre ungarna nickade.

När de väl hade sprungit ner från stenmonstrets trappa, drog Albus in Gustav och Rose i ett rum, ställde dem mot väggen och började skrika.
"VI MÅSTE RÄDDA HENNE. STEG ETT NI SKA HJÄLPA MIG-" Rose hade satt för handen på munnen.
"Ja vi ska hjälpa dig. Men vi skulle uppskatta om du kunde prata om dina planer lite lägre." väste hon.
Albus andades tungt.
"Jaja okej. Ni måste hjälpa mig att li en animagus. Vi ska ta oss till Azkaban och ta oss tillbaka till Hogwarts med Lola. Ingen av oss vet inte direkt vilken djur jag kommer bli. Men det kanske kommer till nytta när vi räddar henne. "
Han babblade på s fort att han började undra om de ens hörde vad han sa. Rose såg ut att komma ed invändningar. Hon öppnade munnen men stängde den.
"Det- det känns omöjligt. Ministeriet skickade iväg Dementorerna efter kriget. Men har ju anställt tillbaka dem. Hur hade du tänkt att da dig förbi dem , när de är ännu mer blod- jag menar gjädjetörstare." halvt klagade Rose.

Lola*

Om hon nu skulle dö ville hon minnas så mycket av sitt liv, återskapa minerna i huvudet. Hon skrev upp ett brev i huvudet.

Tack livet
För att jag har blivit utvald till avataren. Jag är hedrad över att ha kommit till Kyoshiön, även fast jag inte har levt upp till modet jordbändaren har. Tacksam över mitt hår. Fats ändå inte.  De flesta tyckte inte om det, jag enar jag hade turen (eller oturen) att inte födas med svart eller brunt hår.
Aja jag är tacksam av att jag kom till Hogwarts. Att mitt namn på något sett kom med på listan. Fattar inte hur. Att jag fått träffa alla vänner Albus, Scorpius, Rose. Tja sen har jag lärarna. Minerva, Severus, Dubledore. Det känns bra att veta att alla har en börda. Mina vänner har hjälpt mig med det. Att bara se in i deras ögon.
Tack igen Minerva för din barmhärtighet och uthållighet (bokstavligen) Det är många frågor jag vill ha svar på. Frågor som jag aldrig kommer få svar på. Frågor som jag inte kan ställa -det vore  för okänsligt.

Hon kände sig ganska nöjd med brevet. Glädjen kom lite men den rann av ganska fort. Men nu fanns det inte så mycket hopplöshet som förut. Dem kanske hade fått brevet. Hon kanske skulle kunna ta sig ut. Försiktigt tände hon en låga men en av varelserna vände sig om och sög ut all liv ur lågorna. Lågan slocknade. Det var så det gick till. Hon använde sina krafter så mycket i början att de tog livet ur den. Hennes krafter  försvagades.

Den blåa killen kom in i rummet. Han stirrade på henne. Handen sköt fram en skål med något konstigt halvt ruttet där. Hennes ögon smalnade.
"Varför går du alltid in till mig när du ger mig mat?"
"För att du är för svag för att fly." hans röst var kall och ihålig men hon såg i ögonen att han fejkade.
"Hälsa Albus."
Teddy nickade. Hon hade bett honom att hälsa till Rose och Albus. Han hade uppfattat henne och nickat. Men hon misstänkte att han aldrig hälsade. Hon klandrade inte honom.