Albus Severus Potter bok 3

23. En väg tillbaka

Scorpius*

Nu var det nog. Det var sista droppen, att vattenjäveln redan var galen och halvt ondskefull men nu var det bara att ge allt de hade. Han nickade mot Albus och de två pojkarna hoppade på vattenjäveln.
Scorpius och Albus hoppade alltså på Gustav och det blev ett riktigt slagsmål. Gustav försökte slingra sig ur, men Scirpius dog tag i hans ben och Albus fick in en fullträff i magen.
Efter ungefär en kvart fick pojkarna nog och ställde sig upp. Gustav låg lite tillknölad på golvet.
Rose såg ner på Gustav och såg äcklat på honom.
"Jag funderar nästan på att lämna dig här, men jag tror gärna att Dumbledore skulle vilja se dig."
Albus hoppade nu in konversationen. "Host* är ni medvetna att det är jaaag som kommer att flyga hem alla i en typ åtta timmars resa?"
Ingen tog notis till honom.

Alla stod och tjafsade om något helt obetydligt. Var det ingen som märkte att Lola blev medvetslös eller?!!
Han gick fram till henne och kände på hennes puls, den var stabil, men han visste ju inte när hon skulle vakna. Idag, om några minuter, månader, år, sekel (okej lite överdrivet).
Men så hörde han Lolas röst.
"Goddag."
Okeeeej, tack universum, nu hade han börjat höra röster inuti huvudet och nu klassades han lika korkad som en Weasl- mugglare.
När han såg ner på Lola igen möttes han av hennes bruna ögon. "James hade du inte tänkt och hälsa tillbaka eller?" Han blev så tagen av stunden att det. Tog honom lite tid att svara, "Ehh.. Heej."
Det är en sak som han beundrades av henne. Hon försökte alltid att vara positiv in i det sista. Han skulle precis säga en sak till henne, men Lola hade rest sig och var på väg mot de andra.
"Kan vi åka hem?"
Alla, precis som Scorpius själv blev chockade över att Lola hade vaknat. Gustav verkade ju ganska irriterad över att hon kunde tala och Scorpius var tvungen att lägga all sin självbehärskning över sin hand för att inte slå till Gusav.
Lola såg ut att vilja skrika åt Gustav. Hon öppnade munnen och pekade ett varnande finger mot honom. Men när hon skulle skrika på honom ångrade hon sig och blängde bara på honom.

Alla fyra gick tillbaka den väg de kom ifrån. Lola verkade rädd. Hon hoppade till för varje lite ljud, men hon försökte hålla masken (vilket inte gick så bra). Gustav gick med tunga fötter efter dem. Scirpius var granskar orolig. Hur skulle de alla tre komma hem på ett smidigt sätt med Gustav med sig. Albus verkade ganska sur, det var ju trots allt han som skulle bära alla tre.
Som 'tur' var hade Scorpius en säkerhetsplan. Om Albus inte skulle råka flyga hela vägen skulle han putta av Gustav från ryggen.
När de kom till taket såg Lola överraskad ut.
"Hur kom ni hit?"
Så Albus började förklara om sin förmåga och att han kunde prata med fåglar. Och hur mycket dem tränat och hur svårt det var att komma hit.
"Gjorde ni allt det här besväret för mig?"
Scorpius slog sig i ansiktet. "Jaaaa vad tror du?"
Lola rodnade lite. Albus förvandlades då smidigt till en Hippogriff och nu stod Lola med en öppen mun.
Rose och Scorpius hoppade upp på Albus. Men när Scorpius skulle sträcka ut handen för att dra upp Lola på ryggen stod Gustav bakom henne med en kniv i högsta hugg. Han hade tänkt hoppa på honom och en gång för alla slå ihjäl Gustav, men något hindrade honom.
Gustav såg inte lika ondskefull ut som han sett innan. Han såg rädd ut.
"Det måste ske, Basing se kommer att göra världen bättre."
Allt hände på ara några sekunder. Rose tog fram sin trollstav och skrek.
"Petrificus Totalus!"
Gustavs kropp stelnade till och han föll ner till marken men kniven i handen.
Till Scorpius STORA förvåning satte sig Lola bredvid honom och strök honom över håret. Hon mötte deras blickar.
"Kan vi ta med honom?"
"Nej!" fick hon till svar av Rose. "Jag vet vad du tänker, men vi skulle sätta alla på Hogwarts i fara. Vill du verkligen det?" hon väntade sig inget svar. "Vi måste tillbaka nu, om du inte vill stanna här. Besvärjelsen kommer snart att gå bort."
För andra gången sträckte Scorpius ut handen och den här gången tog Lola den. När hon var på plats på Albus rygg kastade hon en sista blick på Gustav.
"Du ska bli fri, jag lovar."
Albus sträckte ut sina vingar och flög i väg.

Nu virvlade det tankar i Scorpius huvud. Varför visade inte Lola ilska mot Gustav, som hon gjort innan. Hur kunde hon vara så snäll mot någon som näst intill har dödat henne?
Han ville fråga ut henne på tusentals frågor, men han gjorde det inte.

När de kom fram till Hogsmede landade de vid entrén till byn. De ville inte komma inflygandes på en Hippogriff med avataren på ryggen. Om någon skulle se dem skulle de vara så väldigt kört för dem. Mer kört än det skulle var för dem nu, när de kommer tillbaka till Hogwarts och stöter på någon lärare.

Albus*

För att lätta på stämningen tog Albus Lolas hand och sa:
"God jul förresten."
Hon såg förvirrat på honom. "God vadå?"
"Har, har du inte hört tals om jul?"
Lola såg oroligt på honom och sa sedan försiktigt:
"Borde jag veta det?"
Albus blundade och skrattade lite nervöst. På mindre än en minut hade han redan lyckats ett obekvämt samtal.
Rose som var så nervös över att de skulle bli relegerade (hon var 99,999999999999% säker) höll på att kollapsa.
"Okej, mitt liv är slut, vi kommer dö och och.....!"
Ingen sa emot. Klart de skulle bli relegerade. Nja kanske inte Lola.
Scorpius harklade sig och buffade lite på Rose och Albus.
"Jag tror vi inte är ensamma."
Mer än så behövde inte Scorpius nämna. Framför de fyra barnen stod det en lång smal man, men silverskägg och halvmåneformade glasögon i en mörkröd klädnad. Och även fast det var mörkt kunde Albus se de blinkade havsblåa ögonen.
Bredvid sig hade den långe mannen med sig en kvinna. Hon var lång, men i jämfört med honom var hon bara till axlarna på honom. Hennes traditionella bulle gjord av mörkt grått hår hade börjat släppa och en del av håret hängde hur som helst. Hon ar sina mörkgröna klädnad och sin hatt.
"God afton elever." Dumbledores röst var lugnande, men ett par välfungerande öron kunde höra att rösten var svag och knappt orkade att nå fram till barnens öron.
McGonagall öppnade munnen och hon lät ganska gråtfärdig när hon sa sin mening.
"Kom upp till skolan nu barn, jag har kokat te åt er och som ni ser ut att frysa bör vi nog gå med detsamma så att inte teet kallnar.