Albus Severus Potter bok 3

15. Så länge vingarna bär

Rose*
Hagrids ansikte var skräck blandat med förtjusning. Hon fattade precis. Om en Hippogriff skulle komma och knacka på hennes dörr med två elever, skulle hon också bli lite rädd.
"Ja hej Hagrid. Detta är... Albert." började hon.
Hagrid såg inte alls övertygade ut. Till hennes stora förvåning öppnade Scorpius munnen och sa något som hon inte trodde att en Malfoy skulle säga.
"Jo. Albus är på straffkommendering, så vi gick en sväng och.. stötte på Albert. Han verkade inte kunna flyga. Vi blev typ vänner och tja vi kunde inte få bort honom. Så vi tänkte att du är den enda som vet hur man ska... hantera situationen."
Hagird tappade hakan. Att en Malfoy skulle säga något sådant till honom. Men han fick snart fattningen.
"Jaha vad har Albus gjort då?"
"Han skrek till professor Broke." svarade Rose med en axelryckning. "Men att han kommer i trubbel är väl inte så konstigt med tanke på att han har James som bror." fortsatte han och himlade med ögonen. Hon såg upp på Hippogriffen och mötte hans mandelformade gröna ögon.
"Vad vill ni att jag ska göra?" brummade Hagrid.
"Tja. Du är ju den bästa här på slottet som tar hand om djur. Om du bara skulle kunna lära honom att flyga." frågade hon prövande. Albert eller aa Albus såg bedjande på Hagrid. Och ett leende spreds sig i Hagrids ansikte.
"Ja visst! Kom Albert, vi går till baksidan." och med dem orden blev Scorpius och Rose lämnade kvar ensamma.
"Men seriöst smuts-Weasley nu sitter Albus fast med den där Hagrid."
"För det första jag har ett namn. Jag är högst besviken på Lola att hon inte har lärt dig att använda mer formella ord." sa hon och blängde på Scorpius.
Scorpius i tittade ner på sina fötter och mumlade knappt hörbart. "Jo jag har fått mycket skäll av henne."
Rose suckade lättat. Hon var glad åt att Lola i alla fall försökte att hålla hans tunga i schack.

De stod och stirrade på varandra ett tag, i alla all tills de hörde röster.
"Hallå Rose!" Hon tittade upp på kullen och såg två små figurer. Hon kunde inte sätta fingret på vilka de var på det avståndet men när hon fick syn på knallblå skjortan med de vita prickarna fattade hon att det var Alice och rank Longbottom.
De två tvillingbarnen som var väldigt klumpiga. Alice började gå nerför kullen mot henne. Så slank en fot el och hon rullade nerför kullen istället. Till slut var hon vid Roses fötter. Hon ställe sig upp och började prata.
"Pappa undrade vart du var och du.. e med den där."
Den där var Scorpius. Alice uttalade det som om ordet den där skulle bita henne. Men Rose förstod henne. Under alla år på Hogwarts hade Slytherin-eleverna nästan jagat henne och Frank för att få slå dem. De åkte in på sjukhusflygeln minst en gång i veckan. De flesta som brukade hoppa på dem var Scorpius vänner, visserligen slogs han aldrig men han gjorde inget för att ingripa.
Frank hade kommit ner till dem.
"Tja vi trodde du var här nere. Om du vill-"
"VI TOG MED TROLLKARLS-SCHACK!" Avbröt Alice.

Albus*
Albus fattade inte jättemycket vad som hade hänt. Men han visst att han är en Hippogriff och kan inte bli sitt normala jag än. Han heter tydligen Albert nu och Hagrid ska lära honom flyga. Det kändes inte så säkert.
"De ser inte så gammal ut." brummade Hagrid. "Vi kan väl börja med att du ska försöka att röra vingarna. Flaxa med dem." han demonstrerade genom att flaxa med armarna.
Merlins skägg, Albus var ju inte dum, klart han fattade vad han skulle göra. Men han hade ju aldrig haft vingar förut.  
Men att gå på fyra ben var det som att gå på två ben, eller han tänkte liksom på samma sätt. Så tekniskt sätt skulle vingarna vara som armar. Han testade att försöka flaxa med armarna och till hans förtjusning kände han att vingarna lyfte.
"Jaaa! Duktig pojk du e." ropade Hagrid. "Försök att springa medan du flaxar,   ta sedan sats och hoppa, fortsätt flaxa så flyger du." Hagrid började göra rörelser i luften.
Albus började springa och springa och springa. Vart skulle han springa? Han sprang mot kullen och när hankom allra högst upp på kullen tog han sats och hoppade.

Och han flög.

Det måste ha varit den mest upprymda känslan han haft på länge. Att flyga var lite som att flyga på kvasten. Man lutade sig bara lite när man ville svänga. Han flög ett varv runt Hogwarts och tillbaka mot Hagrids stuga. På framsidan av huset såg han några figurer. Var det Rose, Scorpius och Longbottom? Spelade dem schack?

"Bra Albert! Du kan komma ner!" skrek Hagrid.
Albus styrde neråt och plötsligt insåg han att han måste fälla ut benen. Men det var försent han landade på bringan istället.
"Vi har lite att jobba med." sa Hagrid.

Rose och Scorpius verkade vara klara med partiet. Så snart de kom fram till Hagrid och frågade hur det gick insåg Albus att han inte visste hur han skulle förvandlas tillbaka. Skulle han leva som Hippogriff resten av livet eller?
Rose verkade tänka i samma banor, för hon försökte att bryta Albus lektion.
"Öh.. Vi ska väl inte öva för mycket. Jag och Scorpius kan ta med Albert dit vi hitta honom." man hörde att rösten svek henne. Men Hagrid verkade vara på så bar humör att han bara nickade glatt.
"Okej Albus vi måste få dig normal. Så bara kom!" väste hon till honom.
Albus tyckte att hon borde ha varit lite mer gladare. Han hade ju faktiskt lärt sig att flyga.

"Såg du Rose jag flög!" utropade han glatt!
"Jaja jättebra Albus, men jag kan inte förstå vad du säger." mumlade Rose irriterat.
Plötsligt stannade hon till. Scorpus gick nästan in i henne, vilket var roande att se tyckte Albus.
Utan vidare förklaringar drog hon med sig Scorpius bakom ett stort träd. Sedan gav hon honom en kom-hit-innan.du-hamnar-i-trubbel-blick.
Så Albus travade snabbt bakom trädet och försökte att gömma sig. Han kikade försiktigt mot

Och på stigen som ledde till Albus lilla stuga gick det två gestalter. Det var ett under att dem inte sett dem, med tanke på att Albus. I täten var det självaste Albus Dumbldore följd av en lång dam med sitt hår uppsatt i en tajt bulle. Hon tog snabba steg för att hinna med Dumbledore.
Albus behövde inte ens försöka att se vem kvinnan var. Det var professor Mcgonagall. Men varför var de nere hos Hagrid. Hade de sett Albus när han flög?
"Albus snälla du varför här! Jag tycke ratt vi borde fokusera på de lite mer viktigare i nuläget." sa Mcgonagall.
Tydligen hade Albus en extra bra hörsel, Rose och Scopius verkade göra allt i sin makt för att höra vad de sa.
Hagrid öppnde dörren till dem och de två professorerna steg in.
Albus ville så gärna berätta vad han hade hört för Rose och han kände hur han blev mindre och mindre.
Utan att han behövde se sig själv i en spegel visste han att han var i sin riktiga skepnad.