Albus Severus Potter bok 3

11. Animagus träning

Rose skickade Gustav för att hämta en bok i biblioteket som hette Magi som Animagus . Han rabblade upp bokhylla, författare och utseende. Hur Albus kusin kunde komma ihåg sådana saker var för honom helt omöjligt.
När Gustav äntligen hade kommit tillbaka, skickade hon honom för att hämta en uggla. Medans Gustav var på ugglejakt läste Rose igenom boken. Albus satte mest och iakttog henne.
Flyga Flyga Flyga. Det är vad jag har som jobb
Hörde Albus i sitt huvud. Rösten lät ganska sur.
"Jag kan höra rösten igen. Den är sur. Den vill inte flyga." sa Albus försiktigt.
Rose hade inte släppt blicken ifrån boken men nu kollade hon intressant på honom och såg förtjust. "Hur känns det att höra rösterna?"
"Ganska irriterande om det händer för mycket. Jag trodde jag var galen först."
Albus hörde ett skrikande från trapporna och efter någon minut kom Gustav tillbaka med en uggla på axeln.
"Här ta den bara. Jag tar en paus nu." sa Gustav. Han lät helt utmattad. Svettig var han också, hade han sprungit?
"Tack Gustav. - Albus att förvandla sig till ett djur är väldigt farligt. Och om vi inte tar det försiktigt kan du bli fast i djurkroppen." sa Rose men en allvarlig ton i rösten.
Längst inombords var Albus rädd, men han hans vilja tog över. Han skulle få hit Lola på något sett.
"Hon sa att hon skulle göra allt hon kunde fr att fly. Tror du hon gör det?" frågade han tyst.
Roses blåa ögon såg djupt in i de gröna. "Jag vet inte Albus. Hon har Dementorer runt hela tiden. Hon kämpa nog mer mentalt."
Rose hade nog rätt. Lola hade gjort många saker som hon för alltid har hatat sig själv för. Hon levde inte upp till de tidigare avatarerna, tyckte hon och hon va orsaken till att hennes föräldrar hade dött på grund av att hon blev okontrollerbar.
Gustav väckte honom ur sina tankar. Han hade tittat i boken han lånat och sa till Albus: "Det står här att röster i huvudet inte är ovanligt och man ska uppmuntra det i stället. Alltså svara tillbaka."
"Ta hit ugglan." sa Rose ivrigt.
Gå bara tillbaka med mig. Jag kommer missa min mat!
Jag är en animagus. Vi behöver dig
Han försökte att svara så gott han kunde men uppenbarligen fattade inte ugglan det. Den såg konstigt på honom.
"Tror inte det funkade. Du fick bara ett konstigt ansiktsuttryck." kom det från Roses mun.
Kan du höra mig?
"Funka inte."
Albus samlade all son konsentration och tänkte. Han och ugglan hade ett band. Han skulle enkelt skicka sina tankar till ugglan. Det måste gå. Då kom ugglans röst in i huvudet igen.
Jag har sett mörker. Det kommer hitåt.
Då får vi väl tända ett ljus - svarade Albus

Funkade det?" frågade han. Tja... alltså du såg inte lika konstig ut. Du såg ganska fridfull ut faktsikt." svarade Gustav. Han mötte Roses blick men slet sig ifrån den så fort han kunde.
"Jag tror jag fick kontakt."
"Svarade den?" undrade Rose.
"Nej... men-"
"Men herregud Albus. Du måste ju vänta på att den svarar. Aja försök igen."

Hej... hur mår du?- sa han försiktigt
Jag skulle ha mått bättre om inte din kompis kom kidnappa mig
Rösten lät ännu surare än förut.
"Hörni jag fick kontakt!" tjöt han av iver till dem. Både Rose och Gustav såg glatt på honom. "Så vad sa den?" sa dem i kuros.
"Jo jag frågade hur han mådde och han sa att han hade mått bättre om inte Gustav hade kommit och 'kidnappat' honom." sa Albus. Rose såg ut som om hon skulle fnissa på sig, och Gustav såg lite generad ut. Han gick fram till ugglan och klappade den på huvudet. Nu såg ugglan rasande ut, men den gjorde inget.
"Förlåt ugglan." mumlade Gustav.

Lola*
Hon hade inte vågat att använda sina krafter. De första dagarna hade hon testat men det var så ansträngande när de fula varelserna med huvor stod utanför cellen. Hon kunde inte koncentrera sig. Men om hon inte använde sin kraft tinade den bort. Hon kunde reda  känna kraften lämna henne. Hennes vattenbändning hade försvagats otroligt. Då såg hon en flamma vid den lilla glugg. Långsamt ställde sig hon sig och gick försiktigt fram till gluggen.
Där ute såg hon inte mer än en flamma. Men hon förstod att den flamman inte var någon flamma. Det var en fågel.
"Kom." viskade hon.
Den lilla fågeln kom närmare. eller den var ganska stor. Det ända hon såg i gluggen nu var ett vackert öga. Hon gjorde en flamma med sina händer och blåste på den. Flamma försvann men hon visste att fågeln hade fått hennes meddelande.
Om den bara kan ta sig till honom.

Att sitta i Azkaban var ungefär sjutusensjuhundrasjuttiosju gånger värre än att spela schack men Minerva. De första dagarna var jobbiga. Varelserna sög ur hennes vackra minnen och lämnade de hemska. Hon blev utfrågad av alla läskiga fångar och torterad för att få information. Det blev hon ju nu också. Men det gjorde dem mest för skoj skull. Hur länge skulle hon sitta här? Nu hade hon suttit här i sex månader.
Alltid är det hon som ska bli bortförd. Hon förtjänade det också. Ingen tyckte om henne. Ingen kommer eller kan tycka om henne. Att hon varit så självisk och trott att Albus eller Scorpius eller Rose tyckte om henne.
Albus efternamn var känt. Till och med i hennes värld.
Potter var mer känt än henne. Mer känt än avataren. Hon kände inget hat. Hon kände ingenting efter vad de läskiga svarta varelserna med huvor hade gjort med henne.

Bara han får det tänkte hon om och om igen.