Albus Severus Potter bok 3

26. Hej-Hejdå

Lola*

Under tiden Albus jagade henne (han sprang sååå långsamt, eller så var det hon som var snabb) hann hon tänka lite under tiden. Som när Dumbledore skulle komma till henne och 'kräva' lite mer information om Azkaban, fångarna, vakterna, torneringen och hennes förflutna, på hans egna Dumbledore-iska sätt. Den där gubben såg ganska hjälplös ut (han är ju typ 116 eller något sånt), men fan vad han kunde ställa frågor och ge press på lektionerna (i bändning), så att man tänkte: "Jag kommer aldrig att förlåta dig Dumbledore.".
Tja just nu var Albus långt efter. Och med efter menades som typ vid entréingången. Tanken flög upp att hon skulle sätta sig ner och ta det lugnt men som Severus sa till henne en gång: "Var alltid vaksam. När du visar dig trött, visar du din svaghet, och då kan din fiende enkelt komma åt dig."
Inte för att Albus var hennes fiende nu då men... Okej hon fattade knappt vad hon själv tänkte, kanske därför Lola sprang in i någon. Hon gav ifrån sig ett "Uff!" Och föll bakåt. Hon hade tänkt att säga till den att inte stå i vägen när folk springer, när hon hörde den välbekanta rösten.
"Och varför springer du omkring här Lola?"
Lola såg upp på personen hon sprungit in i och mötte några svarta ögon.
"Oj, tjena professor Snape. Jo jag leker kull med Albus."
"Ah jag förstår, du springer ifrån Potter?"
"Ja tekniskt sätt."
"Men är du medveten om att man inte springer korridoren på grund av att man 'leker'" han lät ganska butter men nog såg hon en liten glimt i ögat.
"Jag springer inte professor... Jag bara inte går." Försvarade hon sig och kände sig ganska nöjd med det.
Snape log triumferande mot henne. "Fortsätt spring då så att den där Potter inte får tag på dig." Han uttalade Potter som om ordet skulle vara en rått som skulle bita honom när som helst.
När hon fortsatte att springa kunde hon höra Snapes ord i ryggen.
"Förresten vill rektorn se dig och Potter på kontoret!"

Albus*

Snart kom han ifatt Lola. Han kunde höra henne prata med Snape. Så snart han passerat hörnet där han hört röster stoppades han.
"Varför springer du Potter?"
"Jag (flås) jagar Lola (flås)." Svarade han Snape.
"Ja men i den här men vi springer inte i korridoren."
Albus hade inget att säga emot, vadå skulle han säga att han rusade?Nej för det var en synonym!
Utan ett ord gick han bort ifrån Snape. Som tur var sa Snape inte till honom att stanna, så han antagligen skulle kunna dra poäng från Gryffindor.
Så fort han passerade en stor pelare kände han sig väldigt iakttagen. Och utan att han hinner att säga boggart hoppad en skugga på honom. Den klamrade sig fast och slog armarna runt halsen på honom bakifrån. Förtvivlat försökte han att kasta av den, men så hörde han ett fnitter. Fnittret fick honom att sluta hoppa omkring som en gasell och stanna upp. Detta fnitter förvandlades sedan till skratt och då var det ingen tvekan vem denna skuggan är.
"Lola, kan du hoppa av mig tack, du e faktiskt inte så lätt som du tror?"
Men den flinande bändaren lyssnade inte. Istället blåste hon honom i nacken och flög upp några centimeter, vilket ledde till att hon blev mycket lättare.
"Säg det där igen Potter!"
Tja nu var faktiskt inte tung alls, men skulle en Potter erkänna? Okej jo ibland, men inte i det här läget. Lola fattade vinken och flög skrattande bort från honom.
Skrattet smittade snart av sig och de stod dubbelvikta av skratt. Lola försökte få fram en mening, men det var knappt så det gick.
"Albus....Dumbledore....vill....se...oss...nu...på..." fick hon fram. Men sedan blev hennes leende till ett stoneface. "Okej men allvarligt, vi måste dra nu, vi har inte tid för dina bus."
Albus var på väg att påminna henne att det faktiskt var hon som hade börjat tafatt och hoppat på honom. Men när hon redan var på väg till stenmonstret som vaktade Dumbledores ingång ryckte han bara på axlarna och gick efter.

"Ni undrar säkert varför jag bett er att komma hit" och det var så långt Dumbledore hann innan Lola avbröt honom.
"Fast jag har mina aningar. Du kommer antagligen att försöka pressa ut information från mig och du kommer berätta något som kommer förvandla framtiden en hel del."
Dumbledore tittade på henne under tystnad. Albus hade föredragit att höra hans tankar än att se honom tänka dem. Men så bröt han ut i skratt. Några glädjetårar kom ifrån ögonen och rann nerför kinden till skägget.
I några millisekunder ser det ut som om Dumbledore ska komma med en protest. Men det kunde han inte, efter som det var sant.

Efter att försökt att press ut information (utan framgång) gav Dumbledore upp.
"Okej jag kan väl lika gärna berätta det som jag egentligen skulle ha sagt."
Jaha tack Dumbledore, tänkte Albus. Nu har vi varit här i en hel halvtimme i onödan.
"Under följande sommar" Började Dumbledore. "kommer Lola att bo hos er, mr Potter. Det är för riskabelt att låta Lola vara hos Minerva. Rou och aa faktiskt alla vet att du har flytt Lola, så i sommar kommer ministeriet troligtvis att söka igenom hela Orkidéstugan. Och då behöver vi ha dig på en säker plats."
Albus visste inte om han skulle vara glad eller arg. Arg för att Rou var en allmän idiot och att han var maktgalen
"Men tänk som ministeriet anfaller Minerva och hon skulle bli skadad. Då skulle jag sitta hos Potters med en kopp te, medan hon ligger på golvet skadad!"
Dumbledore gav henne en skarp blick, men det fanns en liten sky,t av värme i dem.
"Men miss McGonagall! Du är väl medveten att Minerva är en av tidernas största häxa? Om Rou skulle skada henne, skulle hela trollkarlssammhällets lojalitet vara som bortblåst mot honom."
Lola muttrade något med "Aa men dem försökte ju att göra sig av med dig, så du ska hålla käft.."

Perrongen i Hogsmede var full av elever och såklart Hagrid. Det var inte så svårt att missa honom.
Hogwartsexpressen stod stilla Medans lite rök puffade ut ur loket. Tåget verkade nästan rastlös tyckte Albus.
Men innan han, Rise, Scorpius och Lola hoppa på stod McGonagall där på perrongen.
Både Lola och McGonagall ganska obekväma ut, ingen av dem gillade avsked. Men för att få det överstökat kramade Mcgonagall henne och la en hennes på axel.
"Jag klarar mig, så sitt inte och oroa dig dag ut och dag inte, tack."
Lola nickade.
"Jag kommer och hälsar på."
"Nej gör inte det, den kontrollerar flampulvenätverket, jag skriver till dig istället"
Lola nickade igen och hoppade på tåget. Sedan bar det av, den rödhårig flickan satt och vinkade till McGonagall ända till perrongen var utom synhåll.
Albus skulle just säga en tröstande mening men Lola förutspådde det ich vifta bort honom med handen.
"Jag klarar mig, oroa dig inte."
Scorpius log mot henne och hon besvarade det. Och nu ville Albus slå till Scorpius.
Rose läste hans tankar (som vanligt) och blängde en gör-det-inte-din-kork-blick.

På King's Cross stationen stod hela familjenivå väntade på dem.
När Harry såg Lola, fattade han hennes händer och sa:
"Allt kommer blir bra ska du se. Dumbledore skickade ett brev."
Lola nickade och log.

Nu kändes allt bra. Inge onda monster, alla vad vid liv, hen hel sommar med Lola. Om man var tvungen att säga något negativt skulle det vara att ministeriet var galna och Gustav hade ingen sett skymten till. Han hade inte kommit tillbaka till Hogwarts för att hämta sina saker.
Men annars såg framtiden ljus ut :)

_________________________
OMG sista kapitlet!!!!!
Men oroa er inge jag har börjat på den nya boken: Albua Severus Potter (bok4) den kommer nog upp i helgen, så håll utkik💗🍉