Albus Severus Potter bok 3

22. Lola

"Okej nu, nu, nu kan jag säga det, ÄNTLIGEN!" började Albus. Han vände sig mot Gustav och öppnade sin mun.
"DU ÄR EN FULLKOMLIGT PUCKAD, IDIOTISK, ODSKEFULL, PATETISK, ÄCKLIG, SPYFÄRDIG DEMON!!!" Han skrek så högt att det kände som om rösten skulle svika honom. Med det fick den inte, inte nu
"JAG FÖRSTÅR VILET HELVETE LOLA HAR HAFT OM HON HAFT DIG TILL HALVBROR!!!"
Gustav hade tänkt att säga något men Albus gav honom ingen luft.
"HUR KAN DU LEVA MED DIG SJÄLV?"

Scorpius såg ut att njuta av att Albus gav den franska pojken en kokstryk, men Rose såg helt -, ja det var ganska svårt att beskriva. Men hon såg lite arg ut, men samtidigt ledsen och lite nöj.
"Albus kan du snälla skälla ut honom sen? Jag får kalla kårar av att bara stå här, snälla bara till Lolas cell, kidnappa henne och åka hem.?"
"Kidnappa kanske inte är rätt ord Rose."började Scorpius.
"HÅLL BARA KÄFT ALLIHOPA! Gustav kom hit och led oss till Lola. Gå gärna för mig så att jag ser vad du gör!"gormade Rose. Hon gav dem allihopa de där blixtrande ögonen.

Ingen sa emot henne.

Gustav drog bort en stor sten och under stenen fanns en trappa, Albus hade handen på staven, redo för att attackera honom om det skulle bli något problem. Trappan var lång och mörk. När trappan var slut knackade Gustav på vägen tre gånger och en dörr öppnades precis bredvid där han knackade. Gustav verkade kunna byggnaden utantill. Hur många gånger hade han varit här egentligen? En sak var Albus säker på i alla fall.
HAN SKULLE DÖDA (nej kanske lite för brutalt. Mer slå honom tills han var döende) GUSTAV!
Sciroius gick bakom honom genom dörren och han verkade läsa hans tankar. Scorpius täckte i ungefär samma banor antog Albus, för han la en hand på Albus axel och gav honom en blick en han inte trodde Malfoy skulle ge honom. Han gav honom en förstående blick. Han kände hur Scorpius knöt sina knytnävar och viskade sedan:
"Jag hjälper dig om du ska klå upp den där vattenjäveln."

Bakom dörren kom de till en korridor gjord av sten. Metall dörrar klädde väggarna och över dörrarna satt en rostig gammal skylt där det stod ett cellnummer. Albus var förvånad. Han trodde att det skulle vara svårare att bryta sig in i Azkaban och ingen. Vakt sändes till. Han visste inte om han skulle vara rädd för att någon ska hoppa fram och haft dem eller se detta som en fördel.
Gustav styrde ledat åt höger av korridoren och Albus hörde viskningar bakom dörrarna. Han hade bestämt sig, han var rädd.
"Varför kom du hit?" Frågade Rose. Hon försökte ha en stadig röst med den höll inte.
"Som om jag har något val. Både Potter och Malfoy är beredda att slå ihjäl mig om jag skulle fly."
"Nej jag menar varför du ens kom hit till Hogwarts?"
Gustav vände sig inte om med Albus kände hur han hånlog. "Inte ska jag avslöja mitt motiv eller?"
Nu hade han stannat. Korridoren var slut och det fanns bara en dörr framför dem.

Cell fyratusenåttahundrasju.

Albus var reda för att låsa upp dörren med trollstaven men istället tog Gustav fram en nyckel. Alla drog efter andan förutom Gustav. Försiktigt satte han in nyckeln i nyckelhålet och vred om. Det hördes ett litet klick när dörren öppnades och flög upp.
Det Albus nu fick se var det jobbigaste han upplevt.

Inuti cellen satt en skakande ihopkrupen varelse med rött hår. Håret hade blivit ännu rödare sedan förra gången han såg det, men Albus upptäckte strax att det var blodet i hennes hår som fick det till en ny nyans.
Lola var smutsig och mager. På benen såg Albus att hon fått piskrapp och hon visade ingen glädje eller någon som helst känsla över att se dem. Hade hon glömt bort dem?
När Scorpius försökte att ta ett steg närmare henne kröp hon förskräckt upp mot hörnet. Hon började gunga lite försiktigt och började nynna på en melodi tyst försåg själv. Hennes ögon var bort världen och Albus kände sig panikslagen.
De hade hittat henne, men hur ska de få ut henne utan att hon får ett hjärtattack?
"Lola?" Viskade han
"V-va-vad vi-vill ni mig?" Hon tryckte sig hårdare mot väggen.
"Lola, det är jag, Rose." Försökte hans kusin.
"NEJ! DU KAN INTE VARA HENNE, INGEN AV ER ÄR DEM! JAG-JAG-JAG..." Hon fick panik och tårar började rinna. Hon gömde sig i knät och grät. Hade hon suttit varje kväll och gråtit?
Utan vidare eftertanke började Albus närmade sig henne, när han var tillräckligt nära kramade han henne.
Till en början blev hon rädd och försökte komma loss med alla slags knep, hon till och med bet honom.
Men när det var lönlöst började hon gråta. Hon tog tag om han stack och grät mot hans bröst. Hon var som en liten unge som behövdes tröstas.

Efter ett par ganska obekväma minuter puttade hon undan honom och pekade mot Rose.
"Varför är himmelen blå?"
Rose svarade: "Den är inte blå, det är bara UV-strålarna-" Lola tystade henne och fortsatte mot Scorpius.
"Varför blommar Orkidén?"
"För att du tar hand om den."
Hon vände sig mot Albus och skulle ställa en fråga. Men hon gjorde inte det.
Gustav hade också klivit in i rummet och mötte sin halvsystern ögon.
"DU!" Hon reste sig på sina smala ben och kastade sig över honom. Hon hoppade på honom så att han föll mot golvet, hon satte sig gränsle över honom. Lolas ögon var fyllda av vreda och hat, men när hon höjde sin knytnäve
för att slå honom gjorde hon inte det.
Plötsligt hade Gustav övertaget. Han dunkade ner henne i marken och utan tvekan höjde han handen och slog henne.

Albus visste inte vad han skulle göra. Han stos bara och såg på när Lolas bror slog henne. Ångesten spreds sig inom honom.

Femton gången gjorde hann Gustav slå henne innan Albus argt sparkade bort honom från Lola. Men under den tiden var hon redan medvetslös.