forever? L.T

Kap.14

Ellie's POV

Jag öppnar ögonen långsamt, rummet jag är i är väldigt ljust så först tror jag att jag har dött men sen märker jag att jag har en nål med en slang inkopplad i handen. Jag försöker vrida huvudet för att kolla runt i rummet men jag är helt förlamad. Det ända jag kan använda är mina ögon.
Det kommer fram en person med sjukhuskläder till mig som känner på min panna och när hon ser att jag kollar på henne ger hon mig ett leende. Jag vill så gärna säga någonting men det låter inget när jag försöker, det är bara mina läppar som rör sig och det kommer ett mummel.

"Jag har gett dig lite medicin så att du kommer nog snart att kunna prata och röra på dig igen" säger sjuksköterskan snällt och går iväg, men hon kommer snart tillbaka med ett glas vatten.

"Här, drick det här när du kan röra dig, det är för att du antagligen är torr i halsen. Jag ska bara iväg och göra prata med en doktor så kommer jag tillbaka" säger hon och jag ler ett litet leende för att ge henne signalen att jag har förstått.
Hon går iväg och nu inser jag att jag är ensam, jag testar att vicka på ett finger och till min förvåning så funkar det och bara efter några minuter kan jag ta glaset och föra det till min mun. Det är en skön känsla när vattnet rinner ner i halsen.
När jag tagit en klunk ställer jag ifrån mig glaset och kollar runt i rummet, en dörr öppnas och sjuksköterskan kommer in igen med en doktor.

"Jag ser att du är vaken"säger doktorn och jag hummar lite till svar. "Jag ska bara undersöka dig lite så kan dina vänner få komma in och hälsa på dig" Jag blir förvånad över att någon är här och väntar på att få träffa mig.
Doktorn kollar pulsen, mina ögon och sen tar han ett litet blodprov.

"Nu är du klar, vill du att vi släpper in dina vänner?" Frågar doktorn mig och jag nickar. Sjuksköterskan går iväg och öppnar en dörr och säger någonting, man hör snabba steg och när jag ser att det är Louis som kommer in med Zayn ler jag. Louis ser väldigt oroad men när han ser att jag ler så ler han också och kommer fram och kramar mig försiktigt.

"Hur mår du?"frågar Zayn och granskar mig för att hitta något fel.

" det är okej men Jag har lite ont i huvudet och jag kan knappt röra mig" säger jag och han kollar medlidande på mig.

"Du har fått i dig en slags drog som gör att kroppen inte fungerar som vanligt och det är därför som det är svårt att röra sig men du hade väldig tur att du inte var avsvimmad längre" Säger doktorn. Jag nickar instämmande. "Kommer du ihåg någonting av vad som hänt?" frågar han sen, jag tänker efter men jag inser att jag knappt kommer ihåg någonting. "Du kan fundera lite på det för jag tror polisen är här snart"

......

Jag, Louis och Zayn pratade lite medans vi väntade på polisen, mamma hade också kommit men hon sa inte så mycket. 
Jag var lite nervös över att prata med polisen fast jag inte hade någon anledning att vara nervös för jag visste iallafall att jag inte hade tagit de där drogerna frivilligt.
Dörren öppnades och in kom det två poliser, en kvinnlig som log och en manlig som såg väldigt sammanbiten ut.

"Vi skulle vilja prata med Ellinor i enrum ifall det är okej" sa den kvinnliga polisen och de andra reste sig för att gå ut medans jag satt kvar. Poliserna ställde massa frågor och jag svarade på dem så gott jag kunde, jag kom inte ihåg allt men jag tror poliserna var nöjda med mina svar ändå. När de var klara gick de ut och pratade med Zayn eftersom det var han som hade hittat mig.

......

Jag var inlagd på sjukhuset i några dagar men det gjorde inte så mycket eftersom Louis och Alice kom och hälsade på mig varje dag, mamma kunde inte komma varje dag men hon kom så ofta hon kunde hon hade tydligen något hon skulle göra hemma som tog väldigt mycket tid.

Men idag ska jag hem, jag har redan bytt om till mina vanliga kläder för mamma kommer snart och hämtar mig och sen ska vi åka och köpa pizza.  Jag är exalterad över att få komma hem nu, jag längtar efter mitt rum och att kunna gå ut utan att någon följer efter en. Eftersom det var någon annan som drogade mig har jag haft en egen vakt ifall den personen skulle få för sig att anfalla mig, det kändes tryggt att ha någon som vaktar en men det kan lätt bli jobbigt att alltid ha någon som följer varje steg man tar.

Jag går ut till entrén där mamma står och väntar, jag kliver in i bilen och knäpper fast mig.

"Jag är ledsen att jag inte har kunnat komma till dig så mycket med jag har haft väldigt mycket att göra" säger hon och man hör att hon har lite dåligt samvete.

"Det är lugnt mamma, Louis och Alice har hälsat på mig varje dag så jag har inte behövt vara ensam" Säger jag och hon ger mig ett litet leende. "Skulle vi och köpa pizza nu eller åker vi direkt hem?"

"Tänkte att vi kunde ta en sväng förbi någon pizzeria och äta innan vi åker hem"

"Låter bra"

...........

Jag kliver över tröskeln hemma och möts av våran hall som är fylld med flyttlådor. Jag vänder mig om och kollar på mamma.

"Vafan är det här?" Frågar jag henne med en ilska i rösten. jag är helt förvirrad och vill ha en förklaring nu.

"Jag har packat ihop alla våra grejer för jag har bestämt att vi ska flytta." Säger hon lugnt.

"Utan att fråga mig? Vad är egentligen anledningen till det här beslutet då?"

"Gumman jag gör det här för dig, det känns inte som om den här staden är bra för dig att växa upp i så jag har köpt en lägenhet i Sverige åt oss, dina kusiner bor ju där så det blir säkert jätte bra."

Jag säger inget mer till henne utan jag tränger mig förbi henne ut ur huset med tårfyllda ögon. Jag springer ner längs gatan och jag gråter, det går inte att få stopp på det. Jag springer ända tills mina ben inte orkar mer, och när jag kollar upp vet jag inte vart jag är. Jag har aldrig varit i den här delen av stan så jag hittar inte så bra men jag fortsätter gå en bit till innan jag tar upp mobilen och skrollar igenom mina kontakter. Jag hittar rätt nummer och klickar på ring.

______________________________________________________________________________

Den här berättelsen är snart slut, vet att det inte är så många kapitel och den kanske är lite förvirrande :))

Tack för att ni läser, betyder mycket för mig :D                        /Elin xx