forever? L.T

Kap.15

Ellie's POV

Det tar inte lång tid innan han svarar och jag suckar av lättnad.

"Hej Ellie, har du kommit hem från sjukhuset?" Säger Louis omtänksamt.

"Typ, jag var hemma men nu vet jag inte vart jag är.."

"Okej, jag kommer och hämtar dig, beskriv hur det ser ut"

......

Jag ser hans bil svänga in vid trottoaren som jag står på. Jag öppnar bildörren och hoppar in.

"Tack för att du hämtade mig" Säger jag och knäpper fast bältet.

"Ingen orsak. Men varför är du inte hemma? du skulle väl ta det lugnt nu."

"Mamma och jag ska flytta...." Säger jag och jag känner att jag snart kommer bryta ihop.

"Flytta? vart?" Säger han.

"Sverige! fattar du?! vi kommer inte kunna ses något mer efter att jag har flyttat!" Nästan skriker jag och börjar gråta.

"Lugn, det kommer ordna sig. Allt kommer bli bra." Säger han och försöker lugna mig genom att hålla om mig.

"Inget kommer bli bra, jag kommer kanske aldrig mer se dig..." Säger jag gråtandes mot hans bröstkorg.

"Vi kommer klara det" Viskar han till mig och jag försöker lugna ner mig själv. Jag lutar mitt huvud mot hans axel och andas djupt, tårar rinner ner för mina kinder men han trollar bort dom med handen. Jag känner mig rätt lugn när han är här men allting i mitt liv är skrewd up just nu och jag vill verkligen inte åka till Sverige. Vem vet, jag kanske har det jätte dåligt där och blir mobbad i skolan eller något åt de hållet. Jag vill bara stanna här och vara med Louis.

Vi går till hans bil och jag sätter mig i den. Han går och sätter sig på andra sidan och startar bilen. Vi åker en liten stund och han stannar framför ett litet café.

"Vad gör vi här?" Frågar jag.

"Tänkte att vi skulle ta en fika" säger han glatt och börjar gå in i byggnaden. Jag följer efter honom in och han beställer var sin espresso.
Jag berättar allt som hände när mamma hade hämtat mig liksom de som hände när vi kom hem och jag såg att alla grejer i hela huset var ihop plockade eftersom vi skulle flytta. Louis lyssnade och det var skönt att prata ut om de som komma skall.

Väl hemma pratade jag inte med mamma utan jag gick rakt upp in i mitt rum och låste dörren för att hon inte skulle få för sig att komma in eftersom jag inte hade någon lust att träffa henne just nu eller någon gång de kommande åren. Jag är så arg på henne och jag är tillräcklig gammal att göra mina egna val och om jag tycker det är bra här och jag vill stanna så ska jag få göra det.

Jag kollar runt i rummet och nästan alla grejer ligger i flyttlådor, jag suckar och lägger mig på sägen och blundar, hur kunde det bli såhär?