Snart » foscar

Fjärde

F E L I X

Försiktigt fladdrade jag till med ögonen. Jag gnuggade mig i ögonen och gäspade lätt. Jag vände blicken mot förarsätet och såg tack och lov Oscar köra. En öppnad Redbull satt i mugghållaren och han stirrade mot vägen.

"Du är vaken nu", konstaterade han.

"Var är vi?" frågade jag.

Precis i samma sekund åkte vi förbi en skylt som sa VÄXJÖ, så vi var i Växjö. Oscar nickade mot skylten och trummade lätt på ratten.

Plötsligt såg jag en polisbil med blåljus och sirener på. Den kom närmare och närmare oss, men körde aldrig om. Var den efter oss? Mitt hjärta började bulta snabbare och snabbare för varje sekund och jag hörde hur Oscar började svära tyst för sig själv.

Han körde in mot en vägkant och polisbilen parkerade bakom oss. Två polismän gick ur och stannade framför dörren till förarsätet där Oscar satt. De knackade på fönstret och han lät det åka ner.

"Tjena grabbar, hur är läget?" sa den ena polismannen. "Är det er bil?"

"Självklart att det är vår bil, vad skulle det annars vara?" sa Oscar med ett skratt. "Skulle vi ha stulit den?"

"Det får vi verkligen hoppas att ni inte har gjort", sa den andra polismannen och tittade strängt på oss båda.

Jag förstod inte alls hur Oscar kunde vara så pass lugn som han faktiskt var. Mitt hjärta rusade iväg och jag kände svett i både pannan och på händerna.

"Din kompis verkar känna någonting annat", sa den första polismannen misstänksamt och tittade på mig. "Har du något du vill berätta?"

Min andning blev med ens snabbare. Varför gick jag ens med på att följa med Oscar? Var det rätt att berätta vad som hade hänt?

"Vi kommer egentligen från Stockholm, vi åkte tåg utan biljett ner till Linköping där vi snodde den här bilen och har kört enda ner hit", sa jag snabbt och höll andan så fort jag hade pratat klart.

"Felix din lilla hora", fräste Oscar lågt och vände en hatisk blick mot mitt håll.

Oscar vände blicken mot polismännen igen och försökte le så brett han kunde. Polismännen tittade på varandra innan de tittade på Oscar och skakade på huvudena.

"Ni två följer med mig i polisbilen till stationen, och Klas här tar den här bilen till stationen och ringer efter polis i Linköping", sa den enda polismannen bestämt.

"Men bilen är ju vår?" frågade Oscar och skrattade lite försiktigt.

"Så låter det inte enligt din kompis där", sa polismannen och pekade mot Felix.

"Han skojar bara lite", försökte Oscar.

"Ut ur bilen", sa den andra polismannen med bestämd röst.

Oscar suckade men knäppte ändå upp bilbältet och reste sig ur bilen. Jag gjorde samma sak. Vi blev nästintill inknuffade i polisbilen. Snabbt kördes vi iväg.

Oscar knuffade till mig och jag tittade med en rädd blick på honom. Han höll hårt om mig och stirrade in i mina ögon.

"Du nekar allt, okej?" fräste han tyst i mitt öra.

Förskräckt så nickade jag. Ett flin skapades på Oscars läppar. Jag hade aldrig varit mer rädd i hela mitt liv.

-

Jag var fett taggad på den här innan jag ens hade publicerat den, men nu vet jag inte... Vad tycker ni om den hittills?

Har ni någonsin känt att ni inte är på humör för att träffa era kompisar, men när ni ser dem tillsammans blir ni jätteledsna för att ni inte är med dem? Så känner jag verkligen hela, hela tiden.

Jag svamlar bara, jag är så trött. Någon mer än jag som är trött?

Jag vet inte vad mer jag ska skriva haha. Rösta och kommentera så blir jag glad (:

Hoppas ni får en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤