Snart » foscar

Tionde

F E L I X

Jag suckade, satte händerna över mina knän. Tittade ut över berget jag satt på. Salta tårar blötte ner mitt ansikte. De bara rann.

Jag ville hem, försvinna härifrån. Komma tillbaka till ett ställe där jag kände mig trygg, även fast jag inte riktigt kände att jag passade in där. Stockholm var ändå mitt hem.

Min ilska för Oscars beslut att vi skulle lämna vår hemstad blev större för var dag som gick. Allt jag ville var att skrika åt honom hur mycket jag hatade honom. Men jag hatade ju inte honom egentligen, jag hatade bara den människan han blivit. Han var inte den Oscar jag hade lärt känna när vi var små.

Jag kunde höra honom andas bakom mig. Jag visste precis hur hans andetag lät. Han suckade lätt, satte sig bredvid mig – med några meters mellanrum. I ögonvrån såg jag hur han vant tände på en cigarett. Han suckade ut röken.

"Felix", sa han lätt med låg röst.

Motvilligt vände jag blicken mot honom. För första gången någonsin – eller i alla fall på många år – så såg jag en ledsen blick i hans ögon. Jag rynkade pannan och såg förvånat på honom.

"Fan Felix", mumlade han.

Han bet sig lätt i läppen och blinkade hårt ihop med ögonen. Till min förvåning så såg jag hur en tår gled ner för hans kind. Oscar Enestad gråter inte, så är det bara. Men tydligen är inget omöjligt. Långsamt vände han sig mot mig.

"Vem har jag blivit?" nästintill viskade han. "Det här är inte jag."

Jag öppnade min mun, men stängde den igen. Han kunde lika gärna skoja med mig. Han behövde inte vara seriös. Han var bra på att ljuga.

Istället skakade jag bara på huvudet. Reste mig upp på fötterna igen. Tittade ner på min såkallade bästa vän. Suckade tyst innan jag gick ifrån honom.

Direkt när jag försökte röra mig ifrån honom hörde jag honom snubbla efter mig och ta tag i min kropp. Jag såg bak på honom och såg hans desperata blick.

"Snälla, låt mig bara prata", försökte han.

"Jag vet inte, Oscar", mumlade jag och såg ner på honom. "Jag litar inte riktigt på dig."

Han nickade sakta. Släppte mitt ben och reste även han sig upp. Det var då han var tvungen att börja se ner på mig istället, då han var en bra bit längre än mig. Handen igenom håret drog han.

"Det förstår jag, jag förstår om du inte tror på mig", sa han. "Men du kan åtminstone lyssna på mig."

Jag svarade inte på det han precis sagt, utan korsade bara mina armar och såg på honom. Om jag skulle vara ärlig såg han nästan lite ynklig ut.

Även fast han var den äldre, den med mer kunskap – även fast han knappt hade någon hjärna, den med mer kunskap om livet, så verkade han vara den ynkliga för stunden.

"Jag vill bara att du ska veta att jag är medveten om att allt jag gör är fel, jag vill be om ursäkt", sa han snabbt. "Vi försöker börja om, på riktigt. Inte bara med att sticka härifrån, utan med vår vänskap."

"Vad menar du?" frågade jag och höjde ögonbrynen.

Han tittade lidande på mig med händerna hängande i sidorna. Ett tyst skratt lätt jag mina läppar.

"Jag är inte bra med ord!" utbrast han. "Jag vet inte om det skulle fungera, men jag vill att du och jag ska börja om. Vi är väl ändå bästa vänner?"

"Mer som såkallade bästa vänner", muttrade jag.

-

Okej.

Jag har ingen aning om vad jag ska skriva i det här meddelandet haha...

Det är ganska roligt hur mycket tid jag lägger ner på att skriva på 0 kilometer just nu, it's sick. Om ni inte läser den, gå och gör det ;)

Jag är ganska hungrig, jag ska nog göra en toast sen. Kan vi bara ha en tyst minut för hur gott det är med toast? Mmmm.

Okej, jag är weird.

Hur mår ni idag förresten? Vad står på agendan för dagen?

Skriv en kommentar så blir jag glad!!

Hoppas ni får en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤