Snart » foscar

Trettonde

O S C A R

Jag tittade ut genom fönstret på tåget. Solen gastade mot mitt ansikte. Om bara tio minuter skulle tåget stanna i Skåne. Ängelholm, för att vara exakt.

Jag försökte att hålla mig tyst, prata så lite som möjligt med Felix. Ville inte säga någonting fel. Ville inte förstöra någonting. Han fick inte tycka att jag var konstig. Jag hade svårt att förklara mina känslor, hur jag egentligen mådde.

Det var inte mycket jag försökt bygga upp, men det lilla jag byggt upp igen av vår vänskap ville jag inte ha förstört igen. Allt jag ville var att allt skulle bli bra.

Ångesten åt upp mig inifrån. Jag kände bara för att ställa mig på ett högt berg och skrika. Det kändes som att min ångest var ett svart hål inne i min kropp som bara växte sig större och starkare, samtidigt som den gjorde mig mindre och svagare.

Jag hatade hur mina tankar skulle ta över hela mig nu för tiden, dag ut och dag in.

Jag kunde höra hur Felix röst på en bits avstånd upprepade mitt namn gång på gång. En bubblande känsla av ilska började kännas i hela min kropp. Hårt tog jag tag i armstödet till höger om mig, försökte göra allt för att inte skrika på honom. Mina kraftiga humörsväningar kunde jag inte rå för. Jag kunde inte hålla mig.

Snabbt vände jag mig om mot honom.

"Men ja?! Vad fan vill du mig?" skrek jag rätt i ansiktet på honom.

Han tittade bara på mig med öppen mun. Människor runt omkring oss på tåget såg förvånat på mig, men dem ignorerade jag.

"V-V-Vi, eh, vi s-ska a-av-v", viskade han lågt med darrig röst.

Jag nickade lätt. Ångrade mitt utbrott direkt. Reste mig från sätet jag satt på, vilket även Felix gjorde. Vi tog allt vi hade och gick ut från tåget. Alla andra på tåget satt som paralyserade, vågade knappt röra sig. Jag tittade inte ens på dem, gick bara ut från tåget, ut på perrongen.

Så fort vi stod där ute började jag rota i fickorna på jackan jag hade på mig. Drog fram cigarettpaketet som fanns i min västra jackficka. Placerade en mellan läpparna och tände snabbt på den. Felix såg förundrat på mig.

"Hur fick du tag i det där?" frågade han förvånat.

"Hur tror du jag fick tag i dem?" ställde jag som motfråga och himlade med ögonen.

Felix suckade bara. Drog med händerna över ansiktet. Jag såg länge på honom. Hela min kropp kokade, och jag gillade det verkligen inte.

"Oscar, jag förstår inte", sa han uppgivet. "Inget fungerar. Jag trodde att allt skulle bli bra efter vi var där på berget, men inget ändras. Jag skulle ju lika gärna kunna åka hem."

"Och vad tror du gör så att du skulle kunna få åka hem?" fick jag hårt ur mig.

"Oscar, snälla, varför tror du att du kan bestämma över mig?!" utbrast han och slog ut med händerna. "Varför kan du inte bara prata med mig? Det är ju solklart att något är fel, hur svårt är det att berätta?"

Jag försökte komma tillbaka med någon spydig kommentar, men ingenting kom ur mig. Jag stod bara och stirrade på honom med öppen mun, såg säkert ut som en idiotisk fisk. Snabbt skakade jag på huvudet.

"Vi tar det någon annan gång", muttrade jag.

-

Tbh så har jag ingen aning om vad jag ska skriva i det här meddelandet haha, jag brukar alltid ha någon idé - men nu är det tomt.

Ni kan gärna få berätta någonting roligt! Skriv en kommentar om någonting som händer i ert liv eller liknande.

Hur mår ni förresten? Vad ska ni hitta på idag?

Jag mår bra och ska åka till min farfar idag, inte så speciellt.

Hoppas ni får en fin lördag! Ni är bäst, puss och kram ❤
(Varför avslutar jag alltid så?)