O S C A R
Så fort jag vaknade tittade jag på Felix som fortfarande sov. Han var fin när han sov. Hans mun var lite öppen, jämna andetag puffades ur den. Han var min pojkvän. Jag lät mina läppar träffa hans kind innan jag reste mig ur sängen. Drog på mig ett par mjukisbyxor från garderoben och skred sakta ut i köket. Snabbt öppnade jag ett skåp för att få fram en kokbok. Pannkaka ville jag laga åt Felix – men kunde jag laga det? Verkligen inte.
Jag läste igenom receptet gång på gång, suckade varje gång jag läste sista meningen. Jag kunde verkligen inte laga mat. Precis när jag tänkte börja leta upp alla ingredienser så kände jag ett armpar slingras om min midja, ett huvud tittade fram vid min axel. Direkt förstod jag att det var Felix, för vem skulle det annars vara?
"Hej pojkvän", kvittrade han glatt i mitt öra.
"Felix varför är du här? Jag ska fixa frukost på sängen åt dig och då ska du ju vara i sängen", suckade jag frustrerat.
Felix tittade ner på kokboken som låg framför mig. Skrattade lågt. Kramade om mig hårdare.
"Och sedan när kan du laga mat?" skrattade han.
"Ursäkta mig?" svarade jag förolämpat.
Jag tog bort hans händer från min kropp, vände om både honom och mig. Drog upp honom på köksbänken. Satte mina händer på hans lår och tittade på honom med höjda ögonbryn. Han log bara lyckligt mot mig.
"Älskling, jag har sett dig bränna mat tidigare", skrattade han.
Hans lilla smeknamn på mig fick mig att dra efter andan. När han såg min förvånade blick slutade han direkt att skratta. Han sträckte sina händer mot mig och satte händer mot mina kinder.
"Sa jag något fel?" frågade han.
"Nej, nej, nej! Verkligen inte, jag blev bara förvånad av att du kallade mig det", mumlade jag. "Sluta inte göra det, jag älskar dig."
Felix mungipor flög upp i ett nytt leende. Jag lät mina läppar lätt få kyssa hans. Hans smala läppar passade perfekt mot mina. Det kändes nästan som att de var gjorda för varandra.
"Det är bara det, det känns så konstigt. Du och jag, vi är egentligen så olika. Så olika så att det här inte borde fungera", mumlade han. "Du säger ju att du ska ändras för mig, även fast det är otroligt smickrande får jag bara för mig att du driver med mig."
"Felix", sa jag med tyst röst, sårad.
"Förlåt", suckade han. "Glöm vad jag sa."
Långsamt hoppade han ner för köksbänken igen och gick ifrån mig. Precis när han tänkte gå in till sovrummet igen tog jag tag i hans hand. Snurrade honom in i min famn. Han såg förvånat på mig.
"Jag har inte känt mig hemmastadd på hur många år som helst, det vet jag att du också har haft problem med", yttrade jag. "Det här är ett ställe som jag känner mig hemma på, om jag skulle våga göra saker så skulle det vara här. Det skulle vara här som jag skulle kunna vara den du vill att jag är."
"Oscar jag, jag är ledsen", fick han ur sig i en suck. "Men jag litar inte riktigt på dig."
"Bygg upp ett förtroende för mig då", sa jag.
Snabbt klämde jag ihop två fingrar om hans haka. Placerade mina läppar mot hans. Böjde mig ner en aning så att han slapp stå på tå.
Jag skulle fixa allt, skulle fixa oss, på ett eller annat sätt.
-
Nu blev jag lite småsugen på pannkaka. Men senaste gången jag skulle göra pannkakor så slutade det med att alla brändes och jag mådde asilla efteråt.
OKEJ, hur mår ni idag?
Jag mår bra, är dock väldigt trött.
Det är söndag, måndag imorgon. Men det bästa med att det är måndag, det är att det snart kommer bli helg igen!
Jag har ingen aning om vad jag ska skriva i det här meddelandet, ugh. Så, då avslutar vi det.
Rösta och kommentera så blir jag glad!
Hoppas ni får en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤
YOU ARE READING
Snart » foscar
Fanfiction"Snart har jag lämnat staden, där jag tog mitt första bloss, Där jag en gång bröt mot lagen, där jag lärde mig att slåss, Snart har jag lämnat staden, där jag bara ville bort, Där jag tog mig själv i kragen, för att lämna det för gott, Jag drar, jag...
