F E L I X
Äntligen. Äntligen skulle alla mina frågor få besvaras. Utan att jag ens upptäckte det så studsade jag till lite på stolen jag satt på. Jag slickade mig lätt om läpparna och såg på Oscar.
I den sekunden jag skulle öppna munnen för att prata med honom paralyserades jag. Han satt med handen kupad om sin vänstra kind. Armbågen i bordet. Hans hår var rufsigt och ovårdat, hans blick var trött och uppgiven. Hans ögon gick igen om vartannat. Men ack vad vacker han var. Jag fick inte ur mig ett endaste ord. Hans utseende fick mig att inte kunna tänka på någonting annat. Hans ögonbryn drogs ihop och hans blå blick blev mer förvirrad. Plötsligt såg jag honom knäppa med fingrarna framför ansiktet på mig.
"Prata då", sa han irriterat.
"Förlåt", sa jag tyst och kände hur en rodnad spreds i hela mitt ansikte. "Du är jättevacker."
Så fort den sista meningen lämnade mina läppar satte jag händerna för munnen. Såg förskräckt på honom. Oscar öppnade munnen och såg förvånat på mig.
"Va?" sa han. "Vad sa du?"
"Inget, inget, inget!" utbrast jag. "Det bara kom ut, det var inte meningen!"
Han skrattade lågt. Hans leende fick mig att försiktigt försöka le. Han såg upp mot mig och sträckte sig efter min hand. Han fick tag i den, drog upp mig på bordet, satte sig själv på bordet. Snabbt tog han tag i mitt ansikte. Vinklade sitt ansikte, tryckte sina läppar mot mina. Hans plötsliga kyss överrumplade mig. Långsamt satte jag händerna över hans. Mitt hjärtas rytm kom i otakt. Jag blev glad. Långsamt, motvilligt, drog han ifrån. Han såg länge på mig.
"Vad var det du ville prata med mig om?" frågade han sedan.
Försiktigt tog jag bort mina händer från hans. Han släppte ner sina händer från mitt ansikte. Försökte få våra handpar att flätas samman. Jag kunde inte lugna ner mig.
"Vad betydde kyssen på berget för dig? Varför beter du dig så underligt hela tiden? Hur mår du? Älskar du mig? Kan vi bara få allt att bli bra? Har du någon typ diagnos jag inte vet om, är det därför du har humörsvängningar? Kan vi inte bara försöka få våra liv att falla på plats?" rabblade jag ur mig.
"Okej, okej, okej, nu ska jag försöka pussla samman det där också", skrockade han lågt. "Jag tar det på ett annorlunda sätt, säg till om jag glömmer något."
Han såg vänligt på mig. Leendet över mina läppar vägrade att försvinna. Även fast mitt hjärta hade lugnat ner sig så bubblade hela min kropp, fjärilar bråkade inne i min mage – de ville få flyga fritt.
"Kyssen på berget betydde mycket som fan, för jag tror nog nästan att jag har fallit för dig Felix. Jag är inte bra med känslor och kärlek, därför vet jag inte hur jag ska bete mig runt dig. Jag faller för lätt tillbaka i fel svacka, som jag vill fixa upp – och då behöver jag dig. Allt kommer säkert bli bättre bara jag avslutar det här nu, för nu vet du hur jag känner och då behöver jag inte gömma mig för dig", förklarade han. "Och nej, jag har ingen diagnos, jag är bara jävligt konstig."
"Oscar, jag-", började jag och fick ur mig ett tyst skratt. "Jag vet inte vad jag ska säga eller svara."
"Säg inget. Eller jo, svara bara på min fråga", sa han istället. "Vill du bli min pojkvän? Vågar du låta mig försöka fixa oss?"
"Ja, Oscar, ja! Ja snälla!" utbrast jag och började nästan hoppa upp och ner på bordet.
Oscar skrattade, la armarna om min kropp för att hårt krama om mig. Mitt ansikte trycktes mot hans bröst. Det gjorde nästan ont i käkarna för att jag log så mycket.
"Vad bra. Då börjar vi om, du får hjälpa mig till vägen för att bli den pojkvännen du vill ha", mumlade han lågt.
-
WOHO! Tror jag. Eller, vad säger ni?
Idaaag har jag sovmorgon (kommer ha det ungefär varannan fredag) så det är skönt.
Hur mår ni idag?
Jag mår bra - psykiskt, men fysiskt mår jag sämre, jag mår illa, precis som varje morgon. Det är så irriterande, jag har inget att oroa mig för längre. Allt flyter på som det ska.
Idag är det äntligen fredag!! Så skönt, jag tänker bara ta det lugnt när jag kommer hem från skolan i eftermiddag.
Har ni några planer för helgen?
Prata med mig! Det är alltid roligt, och jag bits inte ;)
Hoppas ni får en fin fredag! Ni är bäst, puss och kram ❤
YOU ARE READING
Snart » foscar
Fanfiction"Snart har jag lämnat staden, där jag tog mitt första bloss, Där jag en gång bröt mot lagen, där jag lärde mig att slåss, Snart har jag lämnat staden, där jag bara ville bort, Där jag tog mig själv i kragen, för att lämna det för gott, Jag drar, jag...