Snart » foscar

Tolfte

F E L I X

Jag suckade och drog upp min mobil ur fickan. Några minuter tidigare hade den plingat till, men jag hade inte vågat ta upp den då. Hotelldirektören hade varit i närheten.

Oscar och jag hade bestämt oss för att försöka få ett jobb för att samla ihop lite pengar. Vi hade fått ett skitjobb på ett hotell, men det var bättre än inget. De erbjöd oss mat och sovplats. Det kändes lite som att bo på ett fängelse, lite lyxigare kanske.

Skickat från: Mamma

Tid: 12:04

"Hej Felix!

Även fast vi inte har någon aning om var du befinner dig, vi vet ju knappt om du lever, så har jag och pappa lagt över din månadspeng på ditt konto. Om du är vid liv så behöver du ju fortfarande mat. Snälla kom hem!

Kram mamma"

Jag stirrade länge på telefonskärmen. De hade gett mig pengar. Min familj hade det ganska gott ställt, jag gick ju runt som ett rikemansbarn i skolan – även fast jag inte skröt om det på något sätt. Vi var inte som alla familjer som bara har märkeskläder i garderoben, vi är som vilken familj som helst.

"O-Oscar?" mumlade jag.

Vi hade inte pratat mycket alls sedan den där dagen på berget. Han hade betett sig underligt. Elak var han inte längre, men han ignorerade mig nästan.

Han släppte lakanet han höll på att vika och gick fram till mig. Satte sig på sängen bredvid mig. Jag gav honom telefonen. Hans ögon blev dubbelt så stora medan han läste.

"Det här är ju fantastiskt!" utbrast han och slängde telefonen i den mjuka sängen. "Vi kan sluta det här idiotiska jobbet, sticka någon annanstans!"

Snabbt nickade jag med ett leende. Han besvarade mitt leende. Han la armarna om min kropp och kramade om mig. När han förstod vad han gjorde släppte han direkt och reste sig upp.

"Eh, jag går och pratar med hotelldirektören", sa han lågt och kliade sig i nacken.

Jag bet mig i underläppen och nickade. Han gav mig ett stelt leende innan han försvann igen. Jag slängde mig i sängen och suckade så fort han var borta.

Varför betedde han sig såhär? Varför var han så rädd för närhet? Gjorde jag honom obekväm?

Så många frågor flög runt i huvudet på mig. Skulle jag någonsin få de besvarade? Ingen hade svaret på den frågan heller.

Långsamt reste jag mig från sängen jag låg på, gick mot det lilla badrummet som fanns på rummet som jag och Oscar hade fått dela på. Satte på vattenkranen, kupade händerna och slängde vattnet som uppkom i den lilla skålen jag skapat rätt i ansiktet. Vattnet var iskallt, det fick mig att vakna till lite. Tittade upp mot spegeln, fick se mig själv.

"Skärp dig", viskade jag till min egen spegelbild. "Prata med honom."

Jag önskade bara att jag kunde dra tillbaka tiden, se vad det var som fick honom att bli den han är. Nog för att jag vet att det var grupptryck som drog med honom, men varför följde han efter? Varför följde inte jag efter? Är vi egentligen så olika som det verkar?

-

Jag har glömt hur jobbigt det är att vakna tidigt för att passa tider. Det är ju asjobbigt.

Har ni börjat skolan än? Om inte, jag är så avundsjuk på er!!

Det är någonting med mig och mitt skrivande just nu, det går inte riktigt ihop. Jag har typ ingen ork till att göra det. Jag vet inte...

Nu ska jag bara försöka överleva den här dagen.

Hur mår ni förresten? Vad ska ni göra idag?

Rösta och kommentera så blir jag glad! Var inte döda i kommentarerna, då ser det ut som att jag pratar med mig själv haha!

Hoppas ni får en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤