Snart » foscar

Sjunde

O S C A R

Jag drog mig snabbt av tåget. Klev ut på perrongen i Göteborg. Ett djupt andetag tog jag och slöt långsamt ögonen. Jag hörde hur Felix hoppade av samma tåg – såklart – och ställde sig bredvid mig. En tyst suck lämnade hans läppar. Snabbt öppnade jag ögonen igen. Blickade mot Felix. En rädd min fanns i hans ansikte. Jag kunde se hur han tuggade på insidan av sin egen kind, vilket han alltid gjorde när han var rädd eller nervös.

Plötsligt hörde jag mitt namn ropas av en röst jag kände igen. Direkt vinklade jag upp ansiktet. Fick syn på Linus och hans flickvän Therese. Linus var en av mina kontakter i Göteborg. Om man skulle kalla oss för vänner eller bara bekanta hade jag ingen aning om. Ett lätt flin spreds över mina läppar och jag började självsäkert gå fram mot dem båda. Bakom mig hörde jag hur Felix överraskat började jogga ikapp mig. Honom ignorerade jag dock.

"Oscar, Oscar, Oscar", skrockade Linus ur sig.

"Linus, Linus, Linus", härmade jag honom med ett flin klistrat över läpparna.

Han miste långsamt taget om sin flickväns hand innan han minskade på avståndet mellan oss – vilket kunde vara något tiotal meter.

"Så, berätta nu igen, vad fan gör du här?" sa han.

Jag skrattade lågt åt honom, drog handen genom mitt alldeles för rufsiga hår som jag annars inte orkade bry mig så mycket om. Linus höjde lätt på ögonbrynen. Jag drog lätt med tänderna över underläppen för att kunna tänka hur jag skulle uttrycka mig.

"Jag bestämde mig äntligen att dra från huvudstaden, tillsammans med haren här", mumlade jag och blickade mot Felix. "Jag kan inte leva på nostalgi, du vet."

"Det förstår jag, men vad fan behöver du mig för?" frågade han sedan.

"Man behöver ju någonstans att slagga, och du är den enda som svarade på mitt lilla utrop", förklarade jag med ett lätt skratt.

Linus gick fram för att ställa sig bredvid mig och lägga armen om mina axlar. Han flinade lätt.

Om han nu skulle få för sig att vi inte alls kunde stanna hos honom och Therese skulle jag slå sönder honom rätt på perrongen – utan att ens tänka eller blinka. Det var många gånger jag hade slagit honom – och han slagit mig – så jag visste hans svagheter – och han visste mina. Långsamt knöt jag nävarna, bara i fall att.

Han tog ett djupt andetag och verkade tänka efter innan han öppnade munnen igen. Drog bort armen från mina axlar innan han drog handen igenom sitt mörka hår.

"Okej då, bara ni inte rör någonting för då dödar jag er båda", sa han bestämt.

Långsamt började han röra sig från mig, mot sin flickvän för att ta hennes hand.

"Vi vet båda två att jag skulle hinna döda dig innan du dödar mig", sa jag lätt och höjde på ögonbrynen.

Han fnös bara åt mig. Jag himlade lätt med ögonen åt hans fnysning.

När han – och Therese – började röra på sig, gjorde jag samma sak, även fast jag var kanske tio meter ifrån dem. Felix var säkert också tio meter ifrån mig. Men honom orkade jag inte bry mig om. Han fick sköta sig själv. Han var inget barn och jag var inte hans pappa.

"Oscar!" hörde jag honom flåsa bakom mig.

Trött suckade jag och stannade, vände mig om mot honom. Han tvärnitade från sitt springande och backade förskräckt när han upptäckte hur hans näsa nuddade min. Jag korsade mina armar och såg irriterat på honom. Länge såg han ner på asfalten med röda kinder. Så fort hans ansikte återfick sin vanliga färg så såg han upp på mig. Han kliade sig försiktigt i nacken. Han öppnade munnen, men stängde den återigen. Jag suckade och tittade bakom mig, Linus och Therese stod ett tiotal meter bakom oss och väntade.

"J-Jag vet inte om jag vill göra det här längre", mumlade han tyst, så att bara jag hörde. "Jag längtar hem."

Argt tog jag tag i kragen på hans jacka, lyfte upp honom en bit över marken. Han svalde försiktigt och satte händerna på mina handleder.

"Du vet att du kunnat säga det där så jävla mycket tidigare, va?" fräste jag.

Skamset såg han ner i marken, svarade inte på min fråga. Jag lät mitt grepp hårdna om hans krage, vilket säkert fick honom svårt att andas. Hans ögon var fyllda med tårar.

"Va?" upprepade jag mig hårt.

"Förlåt", viskade han.

"Ett jävla ynkligt förlåt hjälper inte, nu drar vi och du backar inte ur en till gång för då ligger du fan jävligt illa till", snäste jag innan jag släppte ner honom igen.

-

Påminn mig att sluta äta vingummi. Det är inte ens gott och det ger mig halsbränna.

Jag var och såg Suicide Squad på bio, för er som inte läser 0 kilometer så vet ni inte det, så då får ni också veta. Så. Bra. Film.

Idaaaag ska jag slösa pengar på ett köpcentrum här i Uppsala, yey.

Jag är egentligen typ helt död, men jag klarar mig.

Hur mår ni? Vad ska ni göra idag?

Bli inte döda i kommentera, för jag gillar att prata med er och inte behöva prata med mig själv :(

Hoppas ni får en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤