Snart » foscar

Sjätte

F E L I X

Jag kände hur någon hårt slog till mig i bakhuvudet. Tyst kved jag till och satte handen mot nacken. Slog upp ögonen och såg runt omkring mig. Framför mig stod Oscar med en hård blick i ansiktet och korsade armar.

"Res på dig, vi drar", muttrade han.

"M-Men, det kan vi väl inte göra?" frågade jag förskräckt.

"Jo, jag har pratat med de där jävla snutarna, och vi ska dra nu", svarade han bestämt.

Han gick bestämt ut ur cellen vi under natten hade sovit i. Tveksamt följde jag efter honom. Tillsammans gick vi ut från polisstationen. Jag bet mig försiktigt i underläppen och suckade.

"Vad händer nu?" frågade jag tyst.

"Jag har mina kontakter, vi ska till Göteborg", berättade Oscar. "Vi drar med tåget imorgon."

"Vad ska vi göra till dess då?" frågade jag eftertänksamt.

Han skrockade lågt. Han la armen om mina axlar, med sin lediga hand tände han på cigaretten som han sekunden innan hade placerat mellan läpparna.

"Vi drar till centralen här, slaggar där under natten tills tåget", svarade han.

"Är det ens lagligt?" frågade jag förskräckt och kliade mig lätt i nacken.

"Jag vet inte och jag bryr mig inte", fräste Oscar sedan. "Nu drar vi, kom din fjant."

Det var ingen idé att säga emot, jag skulle aldrig kunna förstå vad som skulle hända om jag gjorde det. Man visste aldrig vad som skulle komma ur Oscars mun eller vad han var kapabel till över huvud taget. Han skulle kunna slå ihjäl mig utan att känna någon endaste medkänsla. Han var självisk, egoistisk, helt dum i huvudet, otacksam, elak, korkad men ändå så slug, men vi var bästa vänner, så jag kunde inte sluta tycka om honom. Man kan inte bara sluta tycka om sin bästa vän från en dag till en annan. Eller, det skulle kunna vara något som Oscar skulle kunna göra, han skulle kunna lämna mig vilken sekund som helst – för varför skulle han behöva mig? Jag kunde inte hjälpa honom med ett dugg. Skulle hans ens märka om jag försvann från hans sida?

Det enda jag tyckte om med att vi tillsammans drog från Stockholm var att vi båda fick lämna hysterin, jag var jagad av min verklighet. Sättet jag kunde bli mobbad på var inget min bästa vän brydde sig om. Även fast vi båda två var de populäraste killarna i skolan, så blev jag ändå retad. Ingen skulle våga hacka på Oscar om de inte ville bli slagna. Jag kände mig inte hemmastadd i Stockholm, det hade jag aldrig gjort. Staden var för stor och inte för mig. Jag skulle älska att få komma till en liten stad, som Växjö kanske. Men Oscar förstod jag inte, han älskade att vara i centrum, varför ville han också lämna huvudstaden? Det kanske var en dum fråga, han var ju ändå lika hatad som han var älskad. Människor ville väl få ut honom ur staden också?

"Sluta dagdrömma din idiot", spottade han trött ur sig.

"Förlåt", mumlade jag tyst. "Det är bara så många tankar i mitt huvud just nu."

"Jag frågade inte", snäste han.

Jag suckade lågt. Drog lätt handen igenom mitt hår innan jag satte mig ner på bänken som fanns framför oss på centralstationen i Växjö. Satte händerna för ansiktet och suckade återigen.

"Felix, om du inte lägger av med ditt jävla bölande snart lämnar jag dig helt ensam, jag fucking drar till Göteborg utan dig din mes, du är bara en fucking börda!" nästintill skrek han.

"Förlåt då! Förlåt för att jag finns, förlåt för att jag bara är en vante som hänger efter dig överallt, förlåt för att jag är din enda riktiga vän, förlåt för att jag bryr mig om dig även fast du inte bryr dig alls om mig!" skrek jag tillbaka innan mina tårar hejdlöst rann över mitt ansikte.

-

Jag är hungrig. Det skulle vara gott med pannkakor, men jag gjorde pannkakor häromdagen och de blev vidbrända. Sad.

Hur mår ni idag? Vad ska ni hitta på? Tell me, det är alltid kul att prata med er!

Jag har inget roligt att berätta, så jag vet inte vad jag ska skriva haha.

Rösta och kommentera så blir jag glad!

Hoppas ni får en bra dag! Ni är bäst, puss och kram ❤