Snart » foscar

Femte

O S C A R

Jag hade aldrig sett Felix gråta så mycket som då. Vi satt på förhör på Växjös polisstation. Felix satt inne och blev förhörd, medan jag satt ute och väntade.

Mitt förhör hade gått enkelt, jag hade nekat allt de frågade. Jag hade varit på flera förhör under mina år på jorden, jag visste hur jag skulle agera och vad jag skulle säga.

Men Felix den idioten – han satt och storgrinade. Dock hade jag ingen aning om vad han och polismännen sa, då det var helt ljudisolerat.

Minuterna gick, och tillslut kom Felix äntligen ut tillsammans med polismännen. Hans ögon var alldeles röda och hans ansikte var blött. Jag fnös till och korsade mina armar.

"Vi måste få överlägga om detta, ni har ju olika historier båda två", sa den ena polismannen.

"Men vi har kommit så långt att vi vill att ni stannar kvar i varsin häktescell över natten, då ni inte är härifrån", la den andra polismannen till.

"Vad fan ska vi vara i varsin för?" fräste jag trött. "Jag kommer ju inte döda honom."

Polismännen blickade mot varandra. Felix tittade sig omkring med en rädd blick. Man såg verkligen skräcken i blicken på honom.

"S-Snälla, jag vill i-inte beh-höva s-sova sjä-älv", viskade Felix och började med ens att hulka igen.

Han satte händerna för sitt ansikte. Han grät så mycket att händerna blev genomblöta. Hela hans kropp skakade.

"Okej, vi gör ett undantag den här gången", suckade den vänstra polismannen. "Om ni följer med oss."

Jag reste mig från bänken där jag satt och drog med mig Felix. Han försökte gång på gång återfå en bra andning, men det verkade vara omöjligt.

Tillslut så stannade männen utanför en cell. Den stora dörren öppnades och vi förstes in. Snabbt låstes den stora metalldörren bakom oss.

"Vad i helvete tänker du med din jävla idiot?!" utbrast jag högt och vände mig mot Felix.

Jag tog ett hårt tag om jacka. Han lyftes några centimeter över marken. Han svalde hårt och tittade förskräckt på mig.

"Du fucking sitter och grinar sönder, hur fan tror du att vi ska komma härifrån?" snäste jag. "Det var ju inte detta vi menade när vi skulle bort från den där jävla hemstaden!"

"F-Förlåt", viskade han och svalde hårt.

Snabbt släppte jag ner honom och han ramlade ner på det hårda stengolvet. Han drog armar och ben intill sin kropp och fick sitt ansikte att försvinna in mot sin kropp. Jag muttrade irriterat och gick för att sätta mig på den lilla sängen.

"Jag har gjort det jag kan, nu får du fan hjälpa till lite", yttrade jag mig irriterat.

Felix tittade upp mot mig. Hans tårar var torkade mot kinderna och hans underläpp darrade fortfarande. Hans ögon speglade så många känslor. Försiktigt ställde han sig på skakande ben. Började gå mot mig, men höll ett avstånd.

"Oscar, allt det här hände på grund av din idé om att vi skulle sticka från Stockholm", sa han tyst med darrande röst. "Om det här inte hade hänt så skulle jag kanske legat i min säng och sovit, men nej nu måste jag sitta i en häktescell på en polisstation i Växjö?!"

"Jag har ju fucking sagt till dig att du inte behövde följa med! Jag sa att du kunde gå av det där jävla tåget, men du valde ju att följa med", fräste jag tillbaka. "Jag kunde lika gärna gjort det själv, du är bara en feg idiot som alltid ska vara i vägen."

Felix öppnade sin mun, men sekunden efter föll han ihop i en hög och grät igen. Jävla barnunge.

-

Känslan när man har gillat någonting så länge, men helt plötsligt inte gör det längre, det är en konstig känsla. Det känns tomt.

Igår var det två veckor till jag ska börja skolan. Även fast det inte är något man vill prata om; vilket datum börjar ni skolan? Vad börjar ni för klass?

Ugh, jag kommer aldrig kunna vända tillbaka på dygnet fram tills dess haha. Varför kan man inte ha sommarlov året runt?

Aja, rösta och kommentera så blir jag glad!!

Hoppas ni får en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤