Kap 6

518 31 5
                                    

-Theas perpsketiv-
Dag 5

En ny, helt vanlig dag, förutom att det var Felix som väckte mig, segt så drog jag mig upp ur sängen. Lea satt vid bordet och lekte med sina dockor, ¨Felix tycker du verkligen att hon ska få leka vid matbordet?¨ suckade jag trött, han skakade på huvudet och tog bort dem, ¨Såg inte det ens¨ sa han och återgick till att göra en macka. Han slog sig ner vid bordet och kollade noggrant på mig, ¨Vad?¨ frågade jag och kollade tillbaka, ¨Varför äter du inte?¨ frågade han och drack lite av mjölken som stod framme på bordet, ¨Är inte hungrig¨ sa jag och ryckte på axlarna innan jag reste mig upp och började gå mot vardagsrummet, ¨Var ska du!?¨ ropade Lea efter mig, ¨Mamma ska bara fixa sig inför jobbet!¨ ropade jag tillbaka innan jag stängde dörren och började klä mig, efter det så gick jag ut till Felix och Lea igen, ¨Ska jag lämna på dagis?¨ frågade jag och tog på mig mina skor, Felix skakade på huvudet, ¨Nä jag kan fixa det¨ sa han och reste sig från bordet med Lea i famnen. De gick fram till mig och vi kramades, jag fick en kyss  av Felix och en puss på kinden från Lea. Jag vinkade hejdå och gick sedan ner till bilen.

*

Precis när jag skulle ta blodprov på en tant så kom en av mina arbetskompisar in och sa att hon skulle ta över för jag hade fått ett samtal. Jag gick snabbt igenom de vita korridorerna och svängde sedan höger för att komma till personalrummet. ¨Thea där är du! Någon vill prata med dig¨ sa en av tjejerna som stod vid telefonen, jag gick fram till en och satte luren om örat.
¨Aa det är Thea¨ sa jag vänligt och de andra tjejerna och killarna försvann ut från rummet.
¨Hej det är Ann-karin¨ sa en röst som lät väldigt rädd och osäker.
¨Nämen hej! Är det något fel?¨ frågade jag och även jag började bli lite orolig.
¨Lea är död¨ viskade hon och sirener hördes i bakgrunden.
Allt stannade, min lilla prinsessa? död..? det kunde inte vara sant, jag sjönk till golvet och grät, rättare sagt, skrek och grät och jag skakade. Några från personalen försökte prata med mig och få mig lugn, vilket inte hjälpte, jag skrek efter Felix hela tiden. ¨Vi måste hämta Felix!¨ ropade en av dem. Jag tror att jag svimmade för det blev helt svart för ögonen

116 dagar, F.SOnde histórias criam vida. Descubra agora