-Theas perspektiv-
Dag 67
I samma sekund på sprang både jag och Ogge djupare in i skogen, jag visste redan då att vi var vilse, i en skog, utan täckning, med en man som säkert kommer döda oss. Jag sprang så fort så att mitt flåsande blev för mycket och det enda jag kunde höra var mina andetag, det blev så mycket så att det kändes som om att mina trumhinnor skulle explodera och att min hals skulle brinna upp. ¨O..Ogge¨ fråsade jag och stannade och min blick var i marken, min puls slog snabbare än vad Usian Bolt springer. ¨Thea!? Skynda dig!?¨ väste Ogge en bit framför mig, han verkade inte lika trött och svettig som mig. Jag kollade bak och såg hur mannen stod och glodde på oss några meter ifrån mig, min puls ökade igen och mina ben rörde sig snabbare än förväntat. Aldrig hade jag trott att jag skulle kunna springa såhär långt, såhär snabbt. Men mina steg saktade ner efter en kort stund då jag kände att jag inte kunde andas. ¨Ogge.. ja..jag kan inte andas¨ fick jag fram innan jag dunsade ner i marken med rumpan först så att pinnarna nder mig brakade till och jag svär på att flera stycken gick sönder, utmattat så kollade jag bak och ingen man syntes till, så lättat pustade jag ut den lilla luften som kom ut från min strupe, och Ogge kom fram i ren panik och satte sig ner. ¨Vad händer?!¨ frågade han i ren panik, jag visste inte ens själv vad som händer med mig.
