Albus Severus Potter bok 4

8. En flygande resa

Albus*

Okej från Gryffindors skepp till Lolas luftskepp. Först trodde han att han kaanske. eventuellt skulle kunna få liite egen tid med Lola, men där misstog han sig rejält. Det ända hon gjorde var att leka kull med James och Fred (två pojkar som går sitt SISTA år på Hogwarts, men har hjärnor som treåringar.) Albus kunde fortfarande inte riktigt se en framtid hos dem, men James hade bestämt sig för att bli en "vit-skjorta" på ministeriet. Om han nu lyckades att bli en "vit-skjorta" (vilket Albus hade väldigt svårt att tro) hade han lovat James att äta en hög med aska.
Nu i efter hand ångrade han sig att han valt aska, OM James nu lyckades skulle han bara få en till andleding till att kalla Albus "Albus Severus Potter, pojken som hosta aska".

I ärlighetens namn var blev det ganska långtråkigt till slut att åka i skeppet. Han TRODDE att han kanske skulle kunna få en liten egen tid med Lola, men nej. Nu lekte hon kull med James. Och att klaga gick ingen vidare heller. Inte nog med det. Albus fick INTE vara med, och dessutom med den högst dåliga ursäkten "Du kommer inte orka hålla tempot uppe."
Albus: "Varför leker hon kull? Hon är väl inget småbarn? Snälla nån göra henne till sitt vanliga jag."
Rose: " Ett. Hon är ett småbarn, hon slår James vid vissa tillfällen. Två. Hon leker kull för att hon hettar till leken, bokstavligen. Tror jag släkt tre eldar nu."
Albus skulle just börja klaga på att han själv inte fick vara med, men Rose orkade väl inte med hans klagande.
"Tysta Albus, du får inte vara med för att du inte kommer orka hålla tempot uppe. Inse fakta. Det är sant. I jämfört med Fred och James är du seg, men i jämfört med Lola är du lika långsam som en sengångare."
Och där tog det slut på Albus klagande.

"LOLA!!! VART LIGGER MATEN ELLER ALLTSÅ DÄR VI ÄTER- MATSALEN JA DU FATTAR VAD JAG MENAR!" skrek James. Okej han och Lola hade knappt umgåtts i två timmar och han behandlade henne redan som en lillasyster. Och som vi alla vet bråkade James och Lily hela tiden.
"SVARA MIG KVINNA. VAR ÄR MATEN!"
"TROR DU JAG VET DET!"
"JA!"
"JAG VAR VARIT HÄR PÅ SKEPPET LIKA LÄNGE SOM DU!"
"JA, JAG VET!"
"VARFÖR SKRIKER DU DÅ!"
"VARFÖR SKRIKER DU?"
Ja ungefär sådär såg det ut, det blev ganska jobbigt att höra på dem skrika på varandra. Så till nästan allas lättnad tappade både James och Lola rösten, nu hördes bara små väsningar. Varken Lola eller James såg särskilt nöjda ut över att inte kunna skrika.
"Åh! Det där är nog det bästa som hänt James. Nu slipper vi hans irriterande röst." sa Lily överlycklig.
James såg på sin lillasyster med en du-kommer-verkligen-veta-att-du-lever-när-jag-för-tillbaka-min-röst blick. Lily tystnade.

Den stela tystnaden övermannades rummet. Det ända som hördes var Lilys skrik (James jagad henne).
"Se man på! Ms McGonagall och henne vänner." Log spöket. Nästan Huvudlöse Nick.
"Vad vill du?" Försökte Lola säga med sina knappt hörbara röst (det eller  "håll käft och kom till saken" men Albus gissa på det första.)
"Dumbledore skickade mig. Hon trodde att ni kanske skulle få lite problem med att hitta maten."
James slutade jaga sin lillasyster och störtade fram mot spöket och kramade spöket. Eller alltså han skulle ha kramat spöket om det nu inte fanns det faktum att Nick var död och inte hade en fysisk kropp. James kramade alltså sig själv när han försökte omfamna spöket.
Rose skakade på huvudet.
"Ja bara berätta vart maten ligger."
Nick vände sig om mot Rose. "Javisst, följ mig."

Nu traskade alla efter Nick (som svävade stolt fram, antagligen för att han kände sig sjukt viktig).
Spöket flög ner en våning tror till vänster två gånger, kom fram till någon slags bar och bredvid baren var det en platt yta med trägolv. Nick klappade hänerna två gånger och från golvet steg det upp ett stort bord med stolar, med mat. Så snart alla fattat att det var verkligt och att man kunde äta maten halvt kastade alla sig över stolarna.
Albus kastade sig över en stor pizza och ett glas läsk. Lola föredrog en stor portion sushi (detta bord hade all mat man kunde önska sig, från junkmat till färsk borccoli) och en kopp te. Host* med andra ord var det bara Albus och James som våt snabbmat (pizza), till och med Fred föredrog ett stort var med grillade räkor och fruktsallad.
Albus märkte knappt att Nick var kvar och akändes lite när spöket såg lite snopet på dem.
"Hur är det fatt Nick?" frågade Lola vänligt.
"Jo bra tack, antar jag, tänker bara på den tiden då jag kunde äta."
Fred som försökte trösta honom (på hans egan lilla sätt) sa bara:
"Se det positivt. Du kommer aldrig behöva oroa dig över att svälta ihjäl. Eller att allmänt dö, du e ju likosom redan död..."
Nick så oerhört kränkt ut och gav Fred en sån hård blick att den rödhårig pojken tystnade. Lola försökte besvärat att lätta upp stämningen. Rösten hade återvänt lite.
"Öh...hur långt är det kvar, sir? Tills vi är framme."
Ordet "sir" verkade muntra upp Nick (Lola visse väl det och var så goshjärtad att använda ordet) och såg på henne med muntra ögon. "Jo att resa till Frankrike tar bara två dagar, men att komma in till Versaille blir lite svårare. Så jag skulle gissa på ungefär två nätter och en dag, vi blir nog inte insläppa till skolan förrens på kvällen då det är mörkt."
Lola tackade spöket mycket för informationen -hon var noga med att tacka honom för hjälp med maten

Natten hade nu tagit helt över himmlen och dem andra var och "paxade" sängar. Han stod vid reilingen vid fören och såg ner på skolans andra skepp. Han såg hur ljusen släcktes och tills lut var det bara lärarnas skepp som hade några få lampor tända.
"Albus, sätt på dig en jacka. Du kommer att bli förjyld!" hörde Albus en röst säga. Den vackraste av rösternas som existerade på skeppet, i universum. Han kände hur det hettade i ansiktet.
"Lola, det är TJUGOTRE grade varmt ute. Risken är liten att jag blir förkyld,"
"Ha! 'Risken är liten'. Då finns det en risk."
Albus kunde inte låta bli att skratta åt Lolas envishet.
Lola insåg att Albus inte skulle gå in och "värma" sig och ställde sig istället bredvid honom.
"Har du varit kär någon gång?" Frågade Albus och han kände hur generad han blev.
"Bara en gång. Usch! Vad det var jobbigt. Dessutom visade det sig att hon hade ett förhållande med Gustav..." Och där tystnade hon.
Albus stod där bara i chock. Hade Lola varit kär en tjej. Han tyckte inte mindre om henne men han hade liksom alltid sett henne framför som straight. (Kanske beror på att han bara fantiserade henne med honom eller.....Scoprius).
"Var du kär i en tjej?"
Hennes ögon blev mörkare och den lilla empati för medkänsla om hans"förkylning" försvann.
"Ja, det var jag. Och om du har något problem med det, så varenda att spotta fram det!" Sa hon kallt
"Nej, alltså jag mena-"
"Bra." Avbröt hon. "Då är denna konversation avslutad." Lola vände på klacken som gick iväg.
"Är du gay?"
Han kunde inte låta bli att fråga. Om hon var det var alla han drömmar om henne mer eller mindre totalt förstörda.
"Har du något problem med den läggningen, varsågod att spotta ut det då, förresten heter det homosexuell, jag är ju en tjej." Svarade hon så kyligt att Albus kände en kall vind dra genom hans hår. Var det hon som hade frammanat den?
"Eller är du bisexuell?
"....Ja..."
Albus hjärta tog ett dubbelslag, hon kunde alltså bli kär i en kille. Kanske hade han en chans.
Men det lilla hoppet försvann snabbt. Lola såg ut att vara så arg att hon knappt visste vad hon skulle göra med sin kropp. Albus såg att ögon lyset. Och nu kom hon in i avatartillståndet på ett flygande skepp, över havet. Där det finns hajar, där dem kunde dö, perfekt.
Men allt han såg var att hon gjorde en stor aggressiv rörelse med kroppen (fastän hon var arg var rörelserna mjuka) och en stor våg bildades. Den blev högre och högre tills den var så stor att den kunde dränka hela skeppet (och skeppet var ca tvåhundra meter upp i luften).
"Snälla sluta." Pep Albus. Han hade aldrig känt sig så här liten och obetydlig.
Men Lola tog ingen notis. Vågen växte och växte tills den nästan slukat Albus, som stod längst ut på relingen, närmast vågen. Då släppte hon den och Albus dränktes och allt frös.