Albus Severus Potter bok 4

13. Vad en spark kan leda till

Lola*

Klart hon visste att hon inte skulle gå ut såhär - hoppa ut genom ett fönster, vandra i en okänd trädgård och sparka av sig ballerinaskorna. Okej hon erkänner, att ha ballerinaskor är inte SÅ jobbigt, men det är roligare att gå barfota. Det ska man ju faktiskt göra på sommaren.
Hur mycket hon hatade detta stället kunde hon inte undgå från att se att det är vackert. Arkitekturen, trädgården, blommorna. Trädgården. Det var en vacker plats, och Lola var rätt så chockad över att det knappt syntes till fotspår på gräsmattan, eller grusvägen.
Först hade Lola i åtanke att hon skulle lukta på varje blomma som fanns, men då skulle hon aldrig komma någon vart, så hon fick nöja sig med att studera dem. När hon gick förbi ett välklippt litet träd stannade hon. Jorden var torr under den och jorden var näringslös.
Det var Lolas skyldighet att hjälpa det stackars trädet. (Kanske inte skyldighet, , men om du går förbi en svältande växt är det hyggligt att vattna den).
Hon stampade med foten och blandade jorden under trädet som en smet. När hon var kvar såg jorden mycket mer levande och den där torra jorden fick ta en Time Out och återhämta sig.

"Vad gör du här miss McGonagall?" Lola snodde runt och gav personen en spark som fick den att kasta sig åt sidan. När hon insåg vem hon nästan sprakat satte hon händerna för munnen och gav till en pip.
"Philip?"
Pojken reste på sig och borsta av damm och grus på kavajen. Lola skyndade sig genast att hjälpa till. Hon ville bara sjunka igenom marken. Vad skulle Minerva säga om hon fick reda på detta. Hon hade redan fått tillåtelse av hennes att ta med andra klänningar till Versailles (några mycket enkla, utan spets), men såg hennes framtid mer ut som en docka.

"Förlåt mig ¨så väldigt mycket," den rödhåriga flickan lät helt förkrossad och hon vägrade att möta pojkens blick.
"Det gör inget, jag ska inte säga, denna incident kommer för alltid att bli förseglad," sa Philip och tog tag i hennes haka och tvingade henne att se honom i ögonen. Han var lång. Mycket lång. Typ ett helt huvud längre än hon själv. Hon skulle tacka honom, när precis när han öppnade munnen.
"Men, du förstår fröken McGonagall, jag vill ha något tillbaka."
Den där lättnaden hon fått för bara ett bar ögonblick sen försvann och hon minskade ögonen.
"Vad vill du ha?"
"En kyss," ett leende syntes i ena mungipan.
"Jamen gratulerar, det är bara att fortsätta drömma," hennes kinder blev röda och hon försökte sluta sig loss. Men den där ormen hade tagit ett hårt grepp om hennes handleder, hon var låst. Att sparka skulle inte vara till någon hjälp. Hon skulle inte kunna få in en bra träff.
Han lutade sig närmre och närmre tills hans lugg hängde över henne och hans andedräkt kom krypande. Han luktade inget (vilket var både lite läskigt men bra, tänk om han hade luktat rutten ägg.) Till sist snuddade hans läppar hennes.

"Philip!" Philip avbröt precis den hemska kyssen och tittade upp. "Vad gör dy med dén dar Bondläppen?2 Det var den där Celine som talade. "Och vad gör dy här?" Hon tittade anklagande på Lola. "Med 'onom?" Celine lät riktigt upprörd. Men Lola kände inga bekymmer för det. Nu kunde hon lämna denna pedofil åt någon annan.
"Öh... Jag går in," Sa hon och flög så fort hon kunde upp till fönstret hon kom ut ifrån.
Lola kunde höra Celines skrik när hon såg hennes flyga upp till fönstret. Ja, det kanske inte var någon bra idé, men hon ville bara komma bort därifrån så fort som möjligt.
Lily låg på sängen och kolla i någon mugglartidning. Lola övervägde att berätta för henne om vad som hade hänt. Men hon ville inte ge en stackars tolvårig flicka problem med hennes problem (som avatar kunde hon rabbla upp en hel lista på problem), så istället frågade hon bara:
"Har du sätt Scorpius?"
Till Lolas stora förvåning rodnade den lilla flickan stort. "Nej, "sa hon tyst. "Men jag tror vi snart får en rast, och då kan du träffa honom," de tre sista orden muttrade hon nästan.
Lola brydde sig inte så mycket om det. Hon hade aldrig haft kärleksbekymmer. Öh - förutom ett i hennes förflutna och säkert oändligt många andra som andra avatarer och ett här och nu, med Philip. Okej, aldrig, kanske hon inte riktigt hade rätt att använda just nu.

När den efterlängtade rasten kom rusade hon in i Scorpius.
"Scorpius! Gud vad jag är glad att se dig!" Hon krama om honom hårt.
"Lola- jag kan inte andas," försökte Scorpius.
Lola släppte honom med en gång. Hon vill ju inte ha honom död innan hon berättar om sitt problem.
"Score, jag vill inte vara här mer! Ta mig härifrån!"
"Lola, du fattar väl att jag inte kan göra det. Vad är det som har hänt?"
"Philip. Det är vad som har hänt. Han öh... har redan bestämt sig för att jag och han ska ha en framtid."
"Och du vill inte dela den framtiden?"
"FÖRSÖK ATT KÄNNA LITE MEDKÄNSLA! JAG SKULLE HELLRE KYSSA ALBUS ÄN ATT ENS RÖRA HANS HÅR!"
Scorpius backade ett steg. "Lola ta det lilla lugna. Så han kysste dig?"
Lola blev lite röd om kinderna, men det bleknade snabbt. "Han försökte," mumlade hon.
Då blev Scorpius min lika allvarlig som gravens. Han tog tag i hennes arm och började gå.
"Vad gör du? Släpp mig!" Lola streta emot men Scorpius bara blängde på henne och satte händerna för läpparna.
"Tyst! Du borde ha sagt et från början. Tro inte att den korkjävel ska komma undan, det finns faktiskt regler inom ett förhållande!"
Lola sluta att kämpa emot och såg konstigt på honom. "Nämn en då?"
"Inte kyssa någon om den andra inte vill."
"Det där hittar du på.
"Inte vet jag det" fräste han "men man gör inte så!"

Lola började ana vart han skulle ta henne. Eller det blev rätt så uppenbart när han frågade en elev vart lärarna hade sina kontor. Och ännu mer började hon att ogilla den tanken när hon insåg att hon behövde prata med en lärare om en av Versailles Perfekter.
Till slut hatar hon nästan Score för att han tog med henne till en lärare, och hatade det gjorde hon när hon insåg att läraren hon behövde prata med var ingen mindre än Abus Dumbledore.
"Varför Dumbledore?" fräste hon åt Scorpius.
"Det var det ända kontoret som några av våra lärare har som en av Versailles Perfekter kunde!"