Albus Severus Potter bok 4

14. Ofrivilligt samtal

Scorpius*

Han kan väl inte riktigt erkänna att Lola verkade uppskatta hans hjälpa. Men han hoppades att den ofrivilliga hjälpen hon skulle få kunde bli en liten hjälp i alla fall. Okej det lät rörigt.
Dem långa korridorerna som hade så stora fönster att det skulle krävas att solen skulle slockna om en stråle inte skulle kunna ta sig in i byggnaden. Men när dem båda var på väg till Dumbledore (okej, Scorpius erkände att det kändes rätt fånigt att gå till en av dem största trollkarlarna genom tiderna, bara för att Lola hade blivit ofrivilligt kysst), kändes inte det som om strålarna kom hela vägen in. Som om det inte fanns någon värme i dem.
Men Scorpius kände sig ändå på något sätt tvungen. Hon var ju tekniskt sätt den ända första riktiga vän. Den enda personen som faktiskt förstod att han inte var som dem flesta slytherin. OKEJ han kanske hade ett första intryck om att han var en dålig person.

Det visade sig att Dumbledores kontor låg på den västra flygeln. Dörren var stor och det stod vackra glasfigurer på vardera sida om dörren.
Scorpius knackade på dörren.

Tystnad

"Jaha, det verkar inte vara någon där inne, lika bra att gå hem," började Lola och försökte smita därifrån.
Men just i det ögonblicket öppnades dörren. Scorpius fick nästan släpa Lola in. Till skillnad från Dumbledores kontor på Hogwarts var han kontor i Versailles lite mer antikt. Alltså det var ju hans andra kontor också, men detta var lite mer vitt, mer marmor, mer änglar, mer franskt antikt, typ.
Dumbledore satt vid ett bord med ett tänt ljus på en glasstol.
Diskret försökte Scorpius att få kontakt med Dumbledore. För den gamla gubben verkade inte ens ha sett dem. Eller så ignorerade han dem. Han läste i alla fall ett brev. Lola hade inget emot det. Hon verkade ganska lättade över det.
Efter några stela minuter mötte Dumbledore äntligen Scorpius blick.
"Mr Malfoy, miss McGonagall?"
Nu var dem i den där scenen då dem måste avslöja det som hände i trädgården. Lola skulle inte hjälpa honom att förklara något, hennes blick sa allt.
"Öh jo Lola blev... kysst av -öh- Philip le Nôtre, mot -öh- hennes -öj- vilja i trädgården, typ,"
Dumbledore höjde ena ögonbrynet. Sedan såg han på Lola.
"Miss McGonagall, kan jag fråga er en sak?"
"Ja, sir"
"När var du ute i trädgården?"
Lola bet sig i läppen, och Scorpius hade en känsla av att han borde göra något, men svarade.
"Ja, sir"
"Varför?" Dumbledore brukade alltid ha en liten glimt av humor, men nu syntes den knappt.
Han visste inte om Lola fick något slags utbrott, men skrek, det gjorde hon.
"För att denna skola är knäpp! Man går omkring i en sak som kallas för 'klänning'! Och för att det var jävligt tråkigt där inne med alla barbiedockor. För att jag inte klarar av att sitta instängd i slottet om det finns en vacker trädgård utanför. För att jag ville komma bort ifrån alla! Där, sir, har du anledningen till att gick ut. Du skulle bara våga att ge mig "förbud att vistas i trädgården utan lärare"-regler!" gormade hon.
Dumbledore såg lika lugnt på henne som innan. Han vände sig mot Scorpius och plötsligt kände han sig jättedum över att ha kommit hit.
"Vad vill du att jag ska göra mr Malfoy?"
Scorpius försökte desperat att få tag på ord, men det kom knappt ut några.
"Prata med honom," han lät som en fullständig krok.
"Om jag får säga min åsikt, tycker jag att ni borde prata med honom själv. Om jag skulle blanda kg i varenda elevs kärleksbekymmer skulle folk tro att jag vill styra min elever efter min egen vilja," Sorpius skulle protestera emot men Dumbledore tag brevet och räckte det till Lola.
"Kom idag,"
Lola tog brevet och läste det. När hon läst sista ordet skakade hon nästan, av rädsla, chock, ilska, troligtvis någon slags mix av dem tre.

När känslorna hade lagts sig och Lola faktiskt kunde säga något rabblade hon upp brevet. Utan inlevelse, utan pauser, bara läste innantill.
"Kära Avatar. Vårt folk är hedrade över att få skriva detta brev till er, och vi hoppas vårt sändebud kommer nå er. Sedan länge, innan du ens var född, visst världen att avataren skulle bli en av vattenfolket. Därför planerades ditt öde redan. Vi trodde att vi hittat dig, men det visade sig att det vara var din halvbror och att den riktiga avateren inte ens var en vattenbändare.
När vi hörde om dina föräldrars, slut, insåg vi att det var bättre att försöka ta dig till nordpolen, där du borde ha varit under din uppväxt, där ditt öde redan är bestämt. Sedan fick det som inte fick hända. 
Luz har alltid haft ett hetsigt temperament, ledare över en stor klan och har ett stort inflytande över världen och vars son skulle blivit avataren. Innan vi hann och hämta dig blev du förvisad från vår värld.
Vi hoppas nu att du har lagt märke till vårt folk. Dem finns bland dig, vi skickade ut din halvbror (vilket inte blev så lyckat) och Philip. När du får detta brev hoppas vi att du och Philip kan komma hem snarast knyta ihop era öden till ett.
Er Sako"

Dumbledore studerade varje rörelse Lola gjorde och när hon var klar så han mycket allvarligt.
"Inte ens om jag ville har jag ingen makt att bryta din förlovning," den gamla gubben såg sorgset på henne. "Men om du vill ha skydd kan jag erbjuda dig det"
Scorpius var helt tom. Om nu Lola var förlovad med Philip, skulle hon lämna honom och dem andra. Skulle hon lämna Albus med ett brustet hjärta (det var rätt uppenbart att Albus var förlorad åt Lola, alla kunde se det, förutom Lola, som verkade ha en helt annan uppfattning om kärlek även vad reste av världen hade).
Lola svarade aldrig på Dumbledores erbjudande, hon var blek och det såg ut som om hon skulle börja gråta när som helst. Men det gjorde hon aldrig. Till slutstod Scorpius inte ut med att inte se henne inte gråta.
"Gråt Lola, du behöver det," uppmanade han henne.
Men inte rådde hon hans råd. Istället gick hon fram till honom och tog tag om hans krage så hårt att han knappt vågade andas.
"Du skulle bara våga berätta detta för någon. Du ska hålla tyst om brevet och det som hände i trädgården. Och du ska behandla Philip som alla andra," hon viska detta i hans öra, tyst snabbt och hotfullt. Sedan släppte hon honom och gick med raska steg ut från kontoret, med klänningen fladdrandes bakom henne.  
Och vid det ögonblicket hatade Scorpius Lola för att hon inte visade känslor, att hon ville låtsats som att inget har hänt.
Albus kommer bara bil mer ledsen när han får reda på det.

FÖRLÅT FÖR ATT DET HAR TAGIT MIG ÅR ATT POSTA ETT KAPITEL! OCH DET KOMER TA ÅR IGEN, för jag ska bort imorgon bitti för att åka ner till morfar, stanna där i tvådagar för att sdan åka på ridläger i Västergötland. Så kommer inte uppdatera förrän nästnästa vecka :cc

Hoppas ni tyckte om kapitlet och njuter av ert liv av att ni inte är gifta =)
Kanske hinner uppdatera något annat kapitel av de andra böckerna, men jag vet inte.

Byye <33