Albus Severus Potter bok 4

27. Nästan strid

Rose*

Hon hade kanske inte den perfekta idéen men om hon vi ska vara uppriktiga var hon nog den enda som hade en idé.
"Lola jag vill hade du försöker gömma oss bland molen, göra oss osynliga" sa Rose och vände sig Lola.
"Uppfattat... och sen?" frågade Lola och höjde på ögonbrynen. "Det kommer bara se lite misstänksamt ut om ett stort moln svävar iväg dubbelt så fort som alla andra moln.
"Har du någon bättre idé då?" fräste Rose. När hon inte fick något svar tolkade hon det som et ja.
"Vi kan frysa fast dem." när orden yttrades snurrade Rose runt snabb som en vessla och såg Scorpius i ögonen.
"Vad sa du, Malf- Scorpius?"
"Att vi kan... frysa fast dem?" hans röst blev hög och gäll oh hans idé lät mer som en fråga.
Lola himlade med ögonen åt henne. "Rose, kan du kanske chilla lite?"
"CHILLA LITE?! LOLA VI BLIR ATTACKERADE I DETTA NU OCH DET VERKAR JU UPPENBARLIGEN BARA VARA JAG SOM BRYR SIG OM VÅRAN ÖVERLEVNAD ÄVEN FAST DETTA VAR TOTALT DIN IDE, BARA FÖR ATT DEN DÄR" skrek och pekade på Scorpius "SKA FÅ BYTA ELEVHEM, SOM VI INTE ENS VET OM DET GÅR, ELLER OM HATTEN ENS ÄR VILLIG ATT HJÄLPA TILL."
Lola kisade mot henne en stund och öppnade sedan munnen
"Okej, jag ska försaka vara lite mer räddare om era liv, okej Score vi kör på din plan."

Scorpius*

Det var en fruktansvärd idé och högst förutsägande att Lola skulle ta den sämsta, hans idé. I närmare eftertanke borde han inte ens nämn han plan.
"Okej Score efter som du är hela anledningen till att vi är här så vore tråkigt om du öh inte kom fram dit. Så Albus, är du ledig att typ spöa ministeriet som din pappa jobba för och antagligen hamna i någon skandal?"
Albus rodnade och nickade. (Den där pojken rodnar för mycket.)

Albus*

Lola vände sig mot honom och förklarade att för att frysa ett helt hav eller delar av den behövde hon koncentrera sig, nätstan eller kanske till och med komma in i avatartillståndet. Dock skulle hon vara ett mycket lätt byte då, därför behövde hon ett försvar, Albus. Varför Lola inte valde Rose som back-up förblir en fråga men vi går inge in i detaljer nu. Lola som redan var på väg att hoppa nerför skeppet vände sig om och såg på honom.
"Albus, vi har inte hela dagen. Och om du inte har något emot det vill jag helst inte åka in i Azkaban idag, tack."
"Och för att förhindra det tycker du det är smart att frysa fast ministeriet?" Albus höjde på ögonbrynen och frågade sig själv ännu en gång varför han fallit för henne.
"Ja."
"Du är galen."
"Ska du med eller måste jag ta med stackars Rose som kommer skylla allt på mig om hon dör?"
"FÖR MERLINS SKULL, Albus, bara följ med! Och det där sista var faktiskt lite onödigt."
Lola tog Albus hand och flinade mot Rose.
"Som om det inte är sant eller?" och med ett språng drog hon ner Albus ner mot havet. Trollstavar från alla håll var riktade mot dem, men ingen sköt. Inte än. 

Lola*

Med sin fria hand fick hon vattnet att resa sig för henne och när det nuddade hennes fötter stelnade det till is. Nu var all trollstavarna riktade mot pelaren av is som sträckte sig över vattnet. Hon såg på Albus och drog bort lite hår ur hans ansikte.
"Det här var en skitdålig idé." viskade Albus.
"Jag vet." viska Lola. Hon krama hans hand och dök sedan ner i vattnet och lämnade Albus ensam där uppe. Vattnet var kallt, som om tusen knivar högg i henne, men hon behövde fokusera, se in i sig själv, öppnaupp allt och bara låta krafterna flöda.

Lättare sagt än gjort.
Det var inte så himla enkelt att komma in i avatartillståndet, och glömma omgivningen och bara koncentrera sig på sig själv med tanke på att hon just nu badade i Atlanten och just lämnat sin vän i sticken på en fin liten ispelare som syntes klart och tydligt för ministeriet. Tankarna kunde inte få någon ro.
Tänk som Albus redan var fången? Vad för odjur fanns nere på botten, hur skulle konsekvenserna bli om hon faktiskt frös havet? Plötsligt var det som om allt klarna, vi kan skylla på vattnet som fick hennes att inse det eller så var det först nu som, när planen var igångsatt som Lola insåg att allt var fel. Allt dem gjorde var fel. I alla sagor där hjältarna slåss för de goda hur alla hennes förgångna jag har slagits för det rätta, få fred i världen. Och här var hon, Lola, avatar i fullt sjå med att frysa ett hav så att hon och hennes vänner kunde ta sig till en tillfälligt nerlagd skola på grund av att hon året innan illegalt flytt ifrån fängelse för att hennes vän vill bli placerad i ett annat elevhem. För att vara mer exakt var hon problemet. Hon skulle egentligen inte vara i den här världen, hon hade bara lyckats att bli utslängd ifrån sin hemvärld (vilket i sig inte var hennes fel). Egentligen skulle hon vara på nordpolen, med Philip, med sitt folk. Varför gjorde hon sitt liv så mycket krångligare än vad det är? Människorna verkar redan har brett ut hela hennes liv, allt var liksom förbestämt. Allt hon behövde göra var att göra som de sa och hon skulle fullfölja sin plikt som avatar.

Albus*

Lola hade inte ens varit nere i vattnet mer än i några minuter tills hennes röda hår flammade upp ovanför vattenytan.
"Albus, det är meningslöst, detta är meningslöst."
"Vad menar du?" Han förstod ingenting. Vadå meningslöst. Sedan när hade ens hans liv någon vettig mening? Var det för att hon hade en mening, att hon var en mening för en värld och slösade bort sin mening i en annan värld, med meningslösa vänner? Han blev yra av alla tankar.
"Jaha, så vad tycker du vi borde göra?" frågade han sedan när Lola inte svarade på han fråga. "Du vet" fortsatt han och gjorde en gest mot trolldomsministeriets båtar fyllda med trollkarlar som vilket ögonblick som helst kunde skuta dem "med de här?"
Lola ryckte på axlarna.
"Vi tar bara skeppet och åker hem."
"NU!" skrek någon och trollstavarna från båtarna började attackera. Röda, blåa och lila strålar flög omkring.
"Petrificus Totalus !"
"Lamslå"
"Expelliarmus!" ord flög ut ur munnarna på trollstavarna, Albus hann knappt dra ut staven förrän han blev träffad av kropplåsningsbesvärjelse och han kände hur hela kroppen låste sig. Allt han hann se innan han föll ner i vattnet var att Lola också verkade blivit utslagen. Och allt han hann tänka innan det iskalla vattnet omgav honom var att Lola hade rätt.
Detta var en skitdålig idé.

_________________________________________________

WOW se jag har lyckats klämma fram ett kapitel. Är jag inte värd en applåd asså? Hoppas kapitlet var acceptabelt och ha en underbar dag!

Joanna*gurkemoji*
PS brukar inte rätta mina kapitel så ursäkta om det är jättemånga stavfel xd