Albus Severus Potter bok 4

10. Versilles skola för trolldom

Lola*

Fort som attan sprang hon ner till sovrummen. Hon hade kommit på en ypperlig idé till Scorpius.
"Scorpius!" Ropade hon när hon inte kunde se honom.
Fler bara några sekunder hördes en dörr öppnas och en blond kille med en blek hy kom springande.
"Lola! Vi har letat över allt efter dig."
"Jo jag vet, Albus hitta mig."
Hon såg på honom att han spände sig när han hörde 'Albus'.
"Men vi är vänner nu." Tillade hon snabbt.
"Du sa till mig en gång för länge sen att du inte ville vara i Slytherin. Att du ville vara i Gryffindor."
Scorpius såg på henne länge som om han väntade sig att någon skulle hoppa fram bakom en dörr och skrika 'Hittad!'
"Stämmer" sa han slutligen.
"Så jag har kommit på ett sätt för dig att byta!"
"Hur Lola, jag har redan blivit sorterad och har tillhört ormarna i fyra år!"
"Jamen, vi får välte till att du blir sorterad igen." Sa hon och det glimtade till i hennes ögon.
Hon hade precis tänkt att berätta om sin plan när en uggla kom flygande emot dem. Lola öppnade kuvertet som den höll i och det stod bara:
'Byt som till andra kläder'
Och med 'andra kläder' hade Lola redan listat ut att det var klänningar.
Det var inte så att hon hatade klänningar (eller jo), det fanns i alla fall en bra anledning till det.
Dem var så opraktiska. Jamen allvarligt, man fick ju inte plats med ett skit i dem. Inga fickor, ingen slags hållbarhet och dessutom gick det knappt att springa i dem. Patellklänningarna och nattlinnet skulle Lola ha valt framför klänningarna McGonagall skickade henne.
Bara spets, pastellkänningarna var INGENTING i jämfört med de andra!

Ingen av dem andra (förutom Rose) verkade va så glada över att sätta på sig galakläder.
"Det är väl bara att sätta på sig dem då, antar jag." muttrade Lola.
Alla nickade instämmande.

När alla skepp lagt till vid en stor hamn insåg Lola att dem faktiskt var i Frankrike. Hamnen var stor och det låg många skepp där, men om hon fick vara helt ärlig kunde ingen riktig mäta sig med hennes flygande skepp.
"Öh, Rose, kommer mugglarna inte tycka det är liiite konstigt att det är ett flygande skepp i hamnen?"
Rose såg besvärat. "Jag tror säkert att någon av lärarna har lagt en förtrollning över skeppet, så att mugglarna inte ser det eller något liknande."
Lola lyssnade bara till 'säker, förtrollning'.
Den rödhårig flickan flög i tur och ordning ner sina vänner (okej James hoppade ner från reling till hans säkra död, så att Lola behövde flyga efter honom så att han inte dog en (rätt såk) plågsam död, även fast hon blev frestad av att låta honom falla).
En till sak kom hon på om klänningar också.
Det var jävligt svårt att flyga i dem

Väl där nere möttes dem av ett hav av elever som var uppklädda i klänningar. Grön, röda, gula, lila, rosa, orangea, bruna, allt i spets. Tja alla verkade ha den här 'oj-den-här-klänningen-är-jättevacker-men-det-är-bara-en-av-mina-enklast'-blicken och med ett enklare ord, alla såg oerhört högfärdiga ut. Lola i sin tur hade försökt att ta på sig det minst spetsiga, även fast hon ändå kände sig som att hon gått med i den 'internationella tant-klännings-klubben'.

Med rätt så mycket besvär lyckades de ta sig till en grusväg där häst och vagn väntadepå dem. Väl där insåg Lola att Fred hade gått till en flicka.
"Pisst, Rose, vem är flickan?"
"Lola.... vet du inte vem hon är?"
"Han flickvän?"
"...."
"Vän?"
"Hans syster Lola, S-y-s-t-e-r, Roxanne."
Där någonstans kraschade Lolas syn p världen (med en enkel överdrift). Hon var sedan tvungen att snabbt bygga upp den när insåg vad dem skulle lifta med.
"Ska vi?" frågade Albus och gjorde en överdriven gest till vagnen som var fastbunden till två hästar.
"Jag tror jag-" började Lola.
"Sätter mig i vagnen och åker till Versailles." avslutade Scorpius.
"NEJ! Jag vill springa dit.
"Lola det är tolv kilometer dit..." sa Rose.
"Jaha, tror du det gör någon större skillnad?"
"Jamen varsågod och spring då."

Alla fyra satt nu i vagnen som gick mot Slottet i Versailles.

Albus*

Lola försökte (även fast det inte gick så lyckat) att skryta om att hon faktiskt skulle kunnat springa ända dit (vilket alla mycket väl visste att hon kunnat, men McGonagall och hela lärarkåren skulle ha strypt dem om dem låtit henne sprungit).
Även fast det var en skumpig resa kunde Albus inte sluta tänka på att dessa kärror var gamla. Till och med en kork skulle kunnat se det. Arketikturen var troligtvis från fjortonhundratal, allt såg slitet ut men det var nog det som gjorde vagnarna så charmiga.