Albus Severus Potter bok 4

18. Andevärlden

Albus*

Var detta normalt för 'en-sån-som-Lola' att helt random börja lysa eller? Dem ända gångerna Albus varit med om att hon lyst har det liksom slutat med någon katastrofalt (yepp, senaste gången åkte hon in på St Mungos). Men hon var helt stilla.

Lola*

Lola var (som Albus fortfarande inte kommit på) inne i avatartillståndet. Oftas hände detta när hon kom i någon stark känsla eller något liknande. Men Lola hade inget minne av dem senaste tre timmarna hatt hon varit rädd eller arg eller frustrerad. Så detta förblev ett mysterium.
Det som också förblev ett mysterium, var att Albus att och peta på henne. Mitt på armen. Det gjorde inte on eller så, men hallå, så gör man inte!
"Albus! Sluta med det där," ingen reaktion.
"Albus!" Morrade hon och tog tag i hans arm för att slita bort den från henne. Eller försökte. Hon försökte slita bort den. Istället för att hennes hand skulle grappa tag i Albus arm gick den rakt igenom.
Förskräckt hoppas hon upp på benen för att inse att hon lämnat sin kropp bakom sig. Hennes kropp satt där hon precis satt och såg ut som en livlös liten docka.
Lola titta ner mot sina händer. Hon såg dem. Men inte såg dem verkliga ut. Mer som någon slag blåsans av genomskinlighet. Hur kunde detta hända? inte var hon död? Okej bevisen pekade starkt mot att hon var död och att det som hon nu tänkte med och fanns kvar av henne var hennes själv, och att den där saken som ALbus satt och pta på var hennes lik.
Lola börja gripas av panik. Död.
Hon är död.

Men varför rävar hon kvar på jorden? Va det detta som hände när man dör? Att man blev kvar på jorden som någon slags anden, utan att någon kunde se henne.
Om hon nu är död, och inte kommit till himmelen och uppenbarligen då har varit otroligt dålig människa under dem senaste fjorton åren, återstod det en fråga.
Vad i HELVETE gjorde man när man var död?!

"Lola?" även fast hon blivit tilltalad för bara några minuter sedan (då hon var vid liv?) blev hon ändå överraskad när rösten sa hennes namn.
"Vart är du?" frågade Lola.
"Här!" skrek rösten.
"Wow, tack! Jag kan inte se sig och du väljer att beskriva din orienteringsplats med 'här'!"  skrek rösten tillbaka.
"Okej, du har en poäng! Jag sår här utanför!"
Det kanske vore en smart idé att inte gå ut. En främmande röst står där utanför och vill att hon ska prata med den. Men vad var det värsta som skulle kunna hända? Dött hade hon redan gjort så det är ju inget hot längre?
Lola tog et andetag och gick rakt mot jordväggen. Hon gick rakt igenom väggen och lämnade Albus med sin tomma kropp. Dem flygande breven var fortfarande kvar, med spetsarna rakt mot jordklumpen. Och mitt i brevsvärmen stod ett spöke. Eller när hon tänkte efter såg han t som henne, ja typ som ett spöke.
"Är du också död?" var det ända Lola kunde klämma fram.
"Yepp, men du är väl knappats död eller?"
"Jo, det är jag, hur skulle jag annars se dig? Min vän är där inne i...den där jordsaken och han kan inte se mig, men du -som var död, kan se mig. UPPENBARLIGEN ÄR JAG DÖD DÅ!"
Det var då hon såg dem. Pilen på mannens huvud, och händer. Kunde detta vara, neej, det kunde det inte vara. Lola vägrade att acceptera tanken att avatar Aang, stod rakt framför henne och att hon just hade skrikit på honom.
"Lola, du är inte död. Jösses, jag trodde att du skulle vara lite mer erfaren efter som du lyckats komma in hit, till Andevärlden." När Lolas ansiktsuttryck bara skrek "?" fortsatte Aang.
"Avataren är en bro mellan den dödliga och andevärlden. Du kom in i avatartillståndet och gick ini andevärlden."
Där någonstans blev Lola väldigt förvirrad. Jaha, hon var i andevärlden, och?
"Jaha" hon visste att hon borde tala med denna avatar som satte stop för det hundraåriga kriget med lite mer respekt.
Men man får väl utnyttja ögonblicken.
"Öh.. skulle du kunna svara på några frågor"
"När du vill."
"Vad heter du?"
Aang (eller nu om det var han) verkade ganska besviken på att hon inte ställde någon mer "avatarsikt" fråga.
"Avatar Aang och bla bla bla världens hjälte stoppa kriget, du vet redan allt, du kaanske borde visa lite respekt för någon som är mäkrigare och äldre än du."
Men om Lola skulle visa mer respekt borde faktiskt den äldre mannen framför henne se lite mer respektabel ut. Han såg lite gammal ut och hade en morgonrock på sig. Om han dog i en morgonrock och var tvungen att traska runt med den där för resten av sin döda död, sörjde Lola med honom att han inte såg så "avatarsik" ut.

"Nååå?" försökte Aang "Har du några mer frågor?"
"Öhh, typ.."
"Kör på."
"KAN DU FÖRKLARA VARLFR JAG BLEV AVATAREN OM JAG INTE ENS VAR MENAD ATT BLI DET?"
Aang såg lite väl överlumpad och försökte att få fattningen igen och harklade sig.
"Vi har alltid kunnat förutse i vilket folk avataren ska uppstå-"
"- ja och det var menat att min bror skulle bli avataren. Han, inte jag! Jag är inte ens vattenbändare. Av tusen olika slags leksaker valde han dem fyra som alla tidigare avatarer valt. Varför blev han inte den han var ämnad att bli?" Lolas röst började bli ynklig och hon lät mer som en ledsen sjuåring än en ansvarstagande fjortonåring som dessutom råkade vara avataren.
Aang svarade inte.
Efter en lång tystnad öppnade han munnen.
"Jag vet inte. Och jag tror aldrig vi kommer få svar. Det kan ha varit så att värdig att ha krafterna och att då förfäderna gav den till dig. Men varför just dig. Du är inte en av vattenfolket och du är knappats någon kraftig jordbändare..."
Hon bad om ett svar inte en rad av förolämpningar om att hon inte ens skulle stå där hon var, i andevärlden, och parata med Aang. Dem sakerna hade hon redan kommit på själv, utan hjälp utav hennes tidigare jag.
"Du vet väl att det är ditt framtida jag du står och förolämpar va?" fnös Lola.
"Jag vet inte varför du blev avataren, Lola, men du har brutit hela avatarcykeln... och jag hoppas för världens bästa att den återupptas sin balans efter dig."

Albus*

Nu fick det vara nog! Här försökte han hjälpa henne, men tacken han fick var ignorans. Albus tog tag i hennes arm och nöp henne, hårt. 
Då slog Lola upp ögonen direkt. Hon såg helt yrvaken ut. Kanske hade inte ignorerat honom ändå. Albus började ångra att han nöp henne.
"Vad i helvete Alus! Varför gjorde du sådär för?"
"Det där är min replik! Vad gjorde du? Du satt stel som en pinne och såg rätt livlös ut. Lola jag blev jätterädd, okej?"
Lola bet sig i läppen och verka inse att hon faktiskt skyldig Albus en förklaring.  

____________

FÖRLÅT HAR VÄRLDENS SÄMSTA UPPDATERING!

FÖRLÅT FÖR OBERGIPLIGT INNEHÅLL!

FÖRLÅT FÖR EVENTUELLA STAVFEL (fast det är ingen nyhet)