Snart » foscar

Prolog

F E L I X

Även fast jag var nästan säker på vad som skulle hända inom en kort tid så var jag osäker, rädd. Aldrig kunde man riktigt veta vad Oscar hade i tankarna. Han kanske hade planer på att döda oss båda. Hur kunde jag veta? Allt han hade sagt var "Möt mig vid perrong 6 klockan 12 imorgon". Han kanske skulle slänga ner mig på rälsen innan han själv hoppade?

Jag rös till av blotta tanken. Även fast jag inte hörde hemma i Stockholm hade jag inga tankar på att ta mitt eget liv. Oscar kanske hade det, jag hade ingen aning. Han sa aldrig någonting om känslor. Han var kall.

Jag stod framför min garderob och slängde ut kläder. Letade upp vad som skulle se bra ut. Eller i alla fall någonting jag kände mig bekväm i - det var alltid ett säkert kort.

Miljontals tankar sprang runt i min hjärna. Eftersom att Oscar aldrig sa något vettigt till mig kunde jag aldrig förstå vad han ville. Han var konstig, mystisk, elak rakt igenom.

Visst förstod jag dock att vi på något sätt skulle försvinna från vår gemensamma hemstad. Men hur detta skulle ske hade jag ingen aning. Jag vågade inte tänka längre än jag redan gjort.

När jag stod framför den stora spegeln i mitt rum slog jag till mig själv på båda kinderna. Stirrade på min egen spegelbild. Bet mig lätt i underläppen innan jag öppnade munnen för att ge mig själv ett pepptalk.

"Du klarar det här. Det är bara Oscar. Ni är bästa vänner, även fast ingen förstår det, inte ens du själv. Vad han än har i tankarna, gå inte på alla hans idéer. Tänk vad som är bäst för dig själv. Låt honom inte bestämma", viskade jag till mig själv. "Du är starkare än du tror, ingen slår dig."

Min röst darrade på den sista meningen som lämnade mina smala läppar. Utan att jag ens märkte det började salta tårar singla ner för mina kinder. Varje gång skulle det hända.

Som Oscar alltid sa, jag var en mes, en tönt, en nörd, en hare. Han hade rätt. Jag kunde inte motbevisa honom det, även fast det nästan var precis vad jag hade sagt till mig själv att göra.

Jag vände mig om med en suck för att en gång till titta på mitt rum. Det kanske skulle bli den sista, vad visste jag? Jag kanske aldrig skulle få se min familj, mina riktiga vänner, mitt hus, min hemstad - inget kanske skulle vara sig likt inom ens en vecka. Allt tack vare Oscar.

Varför lyssnade jag då på Oscar om han förstörde allt hela tiden? Jo, för att jag var rädd. Dels var jag rädd för vad Oscar skulle göra mot mig om jag inte lydde honom och sedan vad som skulle hända med våra familjer som hade varit vänner enda sedan vi föddes.

Jag torkade bort tårarna och snörvlade till en sista gång. Mina föräldrar trodde att jag var i skolan. De hade åkt för hur många timmar sedan som helst. Men icke, deras felfria son skolkade för första gången i sitt liv.

"Det är nu eller aldrig", suckade jag lågt.

-

HEJ OCH VÄLKOMNA TILL EN NY FANFIC!

VEM ÄR TAGGAD? 💃