Lämna mig inte

18. It doesn't get easier, you just get stronger

Det är inte samma text som Samantha har men det är en sådan tatuering. :)

----***----

"Det jag sa igår...jag menade det, okej? Jag är verkligen ledsen för hur jag har behandlat dig." Andrew vänder sig mot mig och fastän jag inte vill tro honom kan jag se i hela hans ansikte att han faktiskt är ledsen.

"Ber du om ursäkt?" Jag ser chockat på honom; det här trodde jag inte.

Han viker ner blicken och ser en aning obekväm ut men ser mig sedan rakt i ögonen igen. "Ja...ja det gör jag."

"Wow, du kanske faktist har förändrats en del då." Jag söker efter något tecken på skämt eller lögner i hans blick men allt jag hittar är uppriktighet och sanning; han ljuger inte.

"Förlåter du mig?" Han ser ut att hålla andan i väntan på mitt svar men jag håller fast vid min envishet.

"Inte så bråttom, så lätt kommer du inte undan." Jag sätter mig rakare i sätet och vänder blicken framåt. Vi har stannat längs en väg som vi har följt hela dagen; nu är det eftermiddag och vi bestämde oss för att ta en paus.

"Skulle du kunna be om ursäkt en gång till?" Frågar jag efter en stund och skrattar när han himlar med ögonen och sätter sig ordentligt i sätet igen som för att visa att samtalet är över.

"Jag tror dig, okej?" Säger jag allvarligt efter en stund och han vänder sig genast mot mig med ett uttryck som visar att han är förvånad.

"Du verkar mena det du säger om att du inte vill skada mig och att du ångrar en del saker." Börjar jag och ett leende dyker upp på hans läppar. "Men jag litar fortfarande inte på dig." Skyndar jag mig att tillägga. "De delarna kan jag gå med på, men hela den här grejen om varför du kidnappade mig och vad det är för uppdrag du har är fortfarande oklart."

"Jag antar att jag inte kan övertyga dig om att det är sant också...?" Andrew ser på mig med höjda ögonbryn och jag himlar med ögonen innan jag sjunker ner i sätet igen. Han kan säga vad han vill men jag kommer aldrig att kunna lita på honom; hur ska jag kunna lita på någon som har kidnappat mig och nästan fått mig dödad?!

Jag tror fortfarande att det finns något som han inte berättar; han kidnappade mig inte enbart för att rädda mig och att hans uppdrag är för en god sak är jag inte heller helt övertygad om. Men jag tänker glömma det för en stund nu; det verkar som att vi kommer att vara fast tillsammans ett tag och då kan jag lika gärna försöka göra det bästa av situationen och han har ju faktiskt förändrats en hel del sedan de första dagarna; om det är på riktigt eller om det är skådespel är jag inte helt säker på men det ser faktiskt inte ut att vara något spel.

"Kan inte jag få köra?" Frågar jag när Andrew startar bilen igen.

"Du?" Han ser misstroget på mig som om han inte tror att jag skulle klara av det.

"Jag har körkort." Jag lägger armarna i kors i väntan på att han ska ge med sig.

Han tvekar en stund medan jag kommer med anledningar till att jag borde få köra; till exempel för att han har kört hela tiden och behöver vila och för att han är skyldig mig det om jag ska tro på honom och hans avsikter.

"Okej då." Han reser sig motvilligt och går runt till min sida medan jag klättrar över till förarsätet.

Jag ställer in sätet och lägger händerna på ratten. Wow, vilken frihet att få sitta här.