Lämna mig inte

Prolog

"Förlåt att jag är sen, jag är så ledsen!" Utbrister jag när jag springer in på caféet, tio minuter sen som vanligt.

"Och vi är så förvånade..." Muttrar Madison och slänger ett svart förkläde till mig.

"Jag är verkligen ledsen, jag menar det. Jag ska bättra mig, jag lovar." Jag knyter fast förklädet runt midjan och plockar upp ett block från bänken för att ta emot beställningar.

Hon bara skakar på huvudet medan jag försvinner ut till kunderna. Jag tror inte att det gör så mycket att jag är sen egentligen, jag menar, om det hade gjort något borde jag redan ha fått sparken vid det här laget. De brukar mest skämta om det eftersom alla vet att jag inte kan hålla tiden och det är sällan någon blir arg på mig på riktigt.

"Hej! Vad får det lov att vara idag då?" Frågar jag det äldre paret som sitter vid ett av fönsterborden. Det är mest stammisar som kommer hit och jag börjar till och med komma ihåg vem som brukar sitta var.

"En kaffe och en kanelbulle, tack." Gubben ler artigt mot mig medan jag antecknar deras beställningar.

"Det kommer om en liten stund." Säger jag och ler glatt innan jag går vidare till nästa bord.

Jag kan väl inte säga att jag älskar mitt jobb direkt. Jag tycker om att träffa alla trevliga människor som kommer hit och jag är väldigt social av mig så det passar mig ganska bra, men det är inte precis mitt drömjobb. Det är liksom alltid det gamla vanliga, jag skulle vilja ha lite mer variation i livet. Dessutom är jag 21 år och har fastnat på ett café istället för att börja plugga på universitet, det inte är så mycket att vara stolt över direkt, men eftersom jag aldrig har vetat vad jag vill bli så har det heller aldrig blivit att jag har läst vidare efter att jag tog studenten. Jag behövde ett tillfälligt jobb och det blev det här, fast nu har jag fått en fast anställning. Mitt mål är att komma bort här ifrån så småningom men så länge jag inte vet vad jag vill så får jag stanna här.

"Sam! Du är ju hopplös! Du kan inte stå och drömma på jobbet!" Madison står framför mig och viftar med en kniv och jag ryggar förskräckt tillbaka.

"Wow, ta det lugnt med den där." Säger jag och håller upp armarna i försvar.

"Förlåt, jag tänkte inte på vad jag höll i." Ursäktar hon sig och lägger generat ned den på bänken. "Vad står du och drömmer om?" Frågar hon nyfiket.

"Inget särskilt, bara vad jag ska göra med mitt liv." Suckar jag och ser drömmande ut genom de stora fönstren.

"Du vet att jag har ett förslag och förr eller senare måste vi ändå lämna det här stället." Svarar hon och ger mig en menande blick.

Madison är också 21 år och hon vill att vi ska starta ett hotell ihop, men det är inte riktigt min grej. Det är det som är problemet; jag vet inte vad som är min grej. Men jag känner inte för att bara stå och göra samma sak dag ut och dag in livet ut. Några av de andra anställda brukar skämta om att jag borde bli professionell boxare men det är bara ett fritidsintresse jag har. Säcken får ta emot all min ilska när jag är arg och all min entusiasm när jag är glad och det är helt enkelt ett perfekt sätt att få ut sina känslor på.

Jag brukar beskrivas som en ganska tuff tjej, jag vet inte varför egentligen, jag ser inte mig själv som särskilt speciell. Jag har brunt, ganska långt hår och kastanjebruna ögon. Jag är ganska blek, min hud är som porslinshy och jag är lika vit på sommaren som på vintern. Jag har bruna välformade ögonbryn, tydliga kindben och en rak näsa. Mina läppar är ganska fylliga och jag gillar att måla dem med mörkrött läppstift. Mitt hår är alltid lockigt och jag brukar oftast bara låta det vara som det är. Tja, vad finns det mer att säga? Jag är ganska kort, cirka 162 centimeter och mina naglar är alltid nerbitna. Jag är ganska smal men inte så där modellsmal direkt, snarare medelmåttig med lite fett här och där. Jag skulle inte kalla mig supersnygg direkt men jag ändå nöjd med mitt utseende, trots att jag inte är särskilt uppseendeväckande.