Lämna mig inte

23. They're here

Max.

Jag måste skicka ett meddelande till Max.

Jag svarade honom inte igår eftersom jag inte visste vad jag skulle skriva och det var längesedan han skickade det sista meddelandet. Men nu måste jag göra det; jag måste få berätta att det inte var meningen att ignorera honom.

Jag läser hans sista meddelande igen: "Jag vet att jag skrev att jag skulle sluta tjata men jag hörde att en tjej här i närheten har försvunnit och jag måste bara få bekräftat att det inte är du. Jag kommer att lämna dig i fred men snälla skriv bara något så att jag vet att du är okej."

Jag tänker en stund och skriver sedan: "Hej, jag är ledsen att jag inte har svarat och jo, jag är tyvärr den tjejen. Jag blev kidnappad men jag lyckades ta mig fri så nu mår jag bra. Jag har inte fått tag på en laddare förrän nu så det är därför jag inte har kunnat svara på dina meddelanden. Hoppas att du inte har tröttnat på att vänta."

Jag försöker att hålla det så kort som möjligt och med så få detaljer det bara går. Det var inte längesedan jag hade bestämt mig för att inte ha någon kontakt med honom men han verkar inte vara en sådan där kille som bara vill utnyttja en och då är han kanske värd en chans. Om han är den killen han ser ut att vara är det synd att bara dissa honom med en gång; han verkar ju trots allt bry sig om mig.

Plötsligt dyker ett minne upp i mina tankar; en av frågorna från när Andrew och jag körde "20 frågor".

Flashback

"Vem är Max?" Frågar han och jag ser förvånat på honom.

"Hur vet du...?" Jag avslutar inte meningen utan ser bara misstänksamt på honom när han ser ut som om han just har sagt något han inte borde säga.

"Du nämnde honom i sömnen också." Skyndar han sig att säga.

"Åh"

Jag visste inte att jag pratade om honom i sömnen. Jag kan inte komma ihåg att jag har drömt om honom men å andra sidan är det många drömmar som man inte kommer ihåg.

Flashback slut

"Ska vi sticka-?" Andrew kommer ut ur badrummet och tystnar när han får se min sura min.

"Jag trodde inte att du var arg på mig längre." Han ser förvirrat på mig med rynkad panna.

"Det var innan jag insåg att du hade läst mina meddelanden." Säger jag ilsket. "Jag drömde inte om Max. Jag pratade inte om honom heller, eller hur?" Fortsätter jag och han ser ännu mer förvirrad ut.

"Du frågade vem Max var." Påminner jag honom.

Plötsligt stelnar han till och ser skyldig ut och jag borrar in blicken i honom.

"Jag läste inte alla, jag lovar; jag såg bara några innan jag stängde av mobilen." Han låter som om han verkligen vill att jag ska tro honom och jag tvekar en stund; kanske är det sant. Bara för att han fick syn på ett meddelande från Max betyder det inte att han har läst alla.

"Lovar du?" Frågar jag misstänksamt.

"Ja, jag lovar! Jag skulle aldrig snoka!" Utbrister han och slår ut med armarna.