Lämna mig inte

19. Kidnapper or protector? Hm...the difference is subtle

Samanthas pov

"Vet du vad? Jag tänker bada." Jag reser mig upp och börjar knäppa upp byxorna men avbryts av Andrew.

"Ska du bada här?!" Utbrister han och reser sig upp han också.

Vi vaknade för ett tag sedan och sedan har vi bara suttit här ett tag. Det har gått flera dagar sedan vi var på hotellet nu och jag är i stort behov av en dusch.

"Ser du vatten någon annanstans?" Frågar jag och höjer på ögonbrynen.

"Nej, men..." Han ser sig omkring utan att verka veta vad han ska säga.

"Då så." Jag knäpper upp byxorna och låter de falla till marken medan Andrew vänder sig åt andra hållet för att låta mig klä av mig i fred.

Jag drar av mig linnet också och doppar sedan försiktigt tårna i vattnet.

Jag tjuter till och drar upp foten igen och Andrew vänder sig hastigt om som om jag var på väg att drunkna eller något. Hans ögon skannar av min kropp och han vänder sedan generat bort huvudet. Ärligt talat stör inte det här mig så mycket; det är i princip samma sak som om jag hade stått här i bikini. Fast det är klart; jag hade hellre haft ett par andra trosor än de rosa spetstrosorna som han köpte till mig.

Jag trotsar det iskalla vattnet och kliver ner igen, med läpparna hårt sammanpressade. Vattnet når mig bara upp till knäna än så länge men det får mig ändå att huttra till; det var betydligt kallare än vad jag hade väntat mig.

"Vi har inte hela dagen på oss; de kan vara här när som helst." Andrew låter otålig och jag tar ytterligare några steg ut i vattnet.

"Eller också har de inte en aning om var vi är och befinner sig långt här ifrån." Svarar jag utan att vända mig om. Jag försöker att vara optimistisk för tanken på att jag kanske kommer att dö snart är alldeles för deprimerande.

"Du kan ändå skynda på lite!" Ropar han.

Jag har gått ganska långt ut nu och vattnet når mig till midjan.

"Det är iskallt; jag slår vad om att du inte skulle ha varit snabbare!" Ropar jag tillbaka. "Borde inte du också bada förresten?! Det är inte särskilt fräscht att gå så här många dagar utan att tvätta sig!" Ropar jag och håller upp handen för att skydda ögonen från solen så att jag ser någonting när jag vänder mig mot honom.

Han svarar inte så jag vänder mig framåt igen och tar ett djupt andetag innan jag dyker ner under vattenytan. Det kalla vattnet omsluter mig och det känns som om jag förvandlas till is, men ändå stannar jag kvar under vattenytan ett tag och försöker att gnugga rent mitt hår så gott det går. Jag är ganska bra på att hålla andan och jag vänjer mig snabbt vid kylan så efter en stund känns det faktist riktigt skönt.

När jag återvänder upp till ytan drar jag in ett djupt andetag och flåsar efter att ha hållit andan så länge. När jag vänder mig mot stenhällen inser jag att Andrew är borta. Bestämde han sig för att bada i alla fall?

Men när jag ser mig omkring kan jag inte se honom i dammen heller, vilket gör mig lite orolig. Inte för honom utan för mig; hur ska jag klara mig om han försvinner? Okej, bilen står i och för sig kvar så då kanske jag klarar mig i alla fall.

Just som jag tar ett steg för att gå inåt land greppar en hand tag om mitt smalben och jag skriker rakt ut av skräcken som tar tag i mig. Skriket blir långt och högt så att det ekar över dammen och när jag slutligen stänger munnen har jag lyckats sparka mig loss; men hjärtat dunkar fortfarande som bara den och jag ser mig nervöst runt i vattnet.