Lämna mig inte

22. It all started with a kiss...

Oops, big spoiler ;)

----***----

"Sam?!" Madisons röst är överraskad och chockad i telefonen.

"J-jag är okej." Stammar jag. Hur sjutton ska jag förklara för henne var jag är utan att avslöja Andrew?!

Jag vet att jag egentligen inte borde bry mig om ifall jag avslöjar honom eller inte men han kan dö om jag skvallrar och jag klarar inte av att vara orsaken till en annan människas död.

"Vad har hänt?! Var är du?!" Hon låter fortfarande orolig och jag förstår henne för jag lät inte direkt särskilt övertygande när jag sa att jag var okej.

"Det är komplicerat..." Mumlar jag och tänker febrilt för att komma på en trovärdig historia.

"Sam du anar inte hur oroliga vi alla har varit! Var är du någonstans?!" Hennes röst bryts när hon pratar; det är förmodligen lättnaden och glädjen över att jag lever som får henne att gråta.

"Jag är i Phoenix." Svarar jag och håller andan i väntan på hennes reaktion.

"Phoenix! Det ligger ju i Arizona! Vad gör du där?!" Utbrister hon chockat.

Jag tar ett djupt andetag innan jag börjar berätta en historia om vad som har hänt. "Det kom några för att råna caféet den där kvällen och de kidnappade mig men jag lyckades rymma och nu-"

"Herregud Sam! Är det säkert att du är okej?!" Utbrister hon förskräckt.

"Ja, jag är okej." Försäkrar jag. "Men jag kunde inte åka hem med en gång för då kanske de hittar mig igen så jag åkte hit till Phoenix och jag har tänkt stanna här ett tag tills allt har lugnat sig." Förklarar jag.

"Men varför har du inte svarat på mina meddelanden?" Frågar hon förvirrat.

"Min mobil dog och jag har inte fått tag i någon laddare förrän nu." Ljuger jag.

"Vi måste ringa polisen-"

"Nej!" Avbryter jag. "Jag menar nej, det är lugnt." Säger jag lite lugnare.

"Vadå lugnt?! Sam, du blev kidnappad!" Utbrister hon.

"Det är ändå omöjligt att hitta dem nu; de är säkert långt borta vid det här laget. Dessutom är jag okej; de kommer inte att komma tillbaka."

"Men..."

"Jag kommer att vara borta ett tag men jag är okej. Jag kommer att kontakta polisen och säga att allt är bra och det skulle vara jättesnällt om du kunde intyga det sedan också." Jag försöker att inte tänka på hur mycket jag ljuger för henne nu; jag måste helt enkelt göra det, det finns ingen annan lösning.

"Men hur vet jag att det inte står någon med en pistol mot ditt huvud just nu?! Du kanske är tvingad att säga det här!" Utbrister hon ängsligt.

"Nej, det är ingen fara Madison, jag lovar. Jag kan ringa dig imorgon igen för att visa att jag är okej."

"Okej...jag säger till alla att du är okej då, men var inte borta för länge, okej? Det här känns så konstigt och-"

"Madison, jag mår bra." Avbryter jag. "Jag kommer hem om några veckor och vi kan ha kontakt innan dess." Försäkrar jag.