Lämna mig inte

39. The fight

"Oh shit, ta det lite lugnt här va!" Väser mannen som har uppenbarat sig framför oss.

Han ser ut att vara i 30-årsåldern ungefär men jag kan inte se några tydliga detaljer eftersom det är så mörkt här nu. Han står med händerna upplyfta framför sig som för att visa att han är obeväpnad men jag sänker ändå inte pistolen som jag har dragit upp för att skydda mig.

"Nick! Är du seriös?! Jag kunde ha skjutit dig!" Väser Andrew tillbaka och sänker pistolen.

"Det är okej, han är med oss." Tillägger han, vänd mot mig.

Jag sänker pistolen och tar ett lättat andetag, förstärkningen har kommit.

"Var är Lisa?" Frågar Andrew och strax därefter dyker en tjej upp bredvid mannen som tydligen heter Nick. Jag har svårt att avgöra hur gammal hon är men hon ser ut som om hon skulle kunna vara i min ålder ungefär.

"Vi kom hit för ett tag sedan men det var svårt att hitta er och vi ville inte använda spårarna för det skulle kunna avslöja oss nu när vi är så nära gänget. Vi har irrat omkring i det här området i vad som känns som en evighet." Lisa stoppar ner en pistol innanför byxlinningen och sträcker sedan fram handen mot mig.

"Hej, Lisa." Hälsar hon och skakar min hand med ett väldigt fast handtag. Jag förvånas över att hennes röst låter så...tjejig, den låter liksom så där tillgjord fast hon verkar inte sådan.

"Hej, Sam." Jag skakar Nicks hand också och ser sedan väntande på Andrew.

Plötsligt känner jag mig väldigt vilsen; vad gör jag här egentligen? Jag står mitt ute i skogen långt hemifrån tillsammans med tre agenter och ska ta fast ett gäng bestående av fem kriminella män. Jag, jag som jobbar som servitris och egentligen har ett lite för normalt liv.

"Okej, det är alltså du som blev räddad eller kidnappad eller hur ni nu vill uttrycka det?" Frågar Nick, men det låter mer som ett konstaterande än en fråga.

"Jag antar att man kan säga att jag blev både och." Jag rycker på axlarna men ler för att visa att jag skämtar.

"Jag har bara förklarat lite kort hur du hamnade här med mig, vi tar detaljerna senare." Säger Andrew och ger mig en blick.

"Okej, steg ett: vänta tills så många som möjligt sover." Säger Lisa efter några sekunders tystnad.

"Steg två: smyg fram, omringa dem, leta vapen och möjliga rymningsvägar." Fortsätter Nick.

"Steg tre: anfall." Avslutar Andrew och de andra nickar bekräftande.

Jag växlar med blicken mellan de tre personerna framför mig. Jag känner mig verkligen som en amatör här, det känns som att jag bara kommer att sinka uppdraget för dem; hur ska jag lyckas hjälpa dem med det här?

Det känns i alla fall betydligt bättre nu när vi är två man mer i gruppen, annars hade Andrew varit den enda erfarne och det hade nog inte gått något vidare.

Det här låter förmodligen jättekonstigt men just nu, i den här stunden, får jag en plötslig känsla av trygghet. Inte för att jag är säker på att det kommer att gå bra för oss, men jag känner mig liksom trygg med Andrew. Nu när de andra är här känner jag hur nära jag har kommit Andrew under den här tiden; det känns som att det var en hel evighet sedan jag träffade en annan människa senast, det har liksom bara varit Andrew så länge nu att det har börjat kännas som en självklarhet att ha honom hos mig. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom nu, den tanken har inte slagit mig förut. Jag har funderat över hur det blir efter allt det här om vi klarar oss men jag har ändå inte insett riktigt hur viktigt det faktiskt är för mig att ha Andrew kvar. Jag behöver honom.