Lämna mig inte

27. Wanderer

"Madison jag är ledsen, okej? Jag förstår om du tycker att jag beter mig jättekonstigt nu men det är något jag bara måste göra. Jag hör av mig även om det dröjer ett tag." Jag gnider mig för pannan med ena handen; jag får huvudvärk av att behöva övertyga både Madison och Matthew om att jag är okej.

Jag har sagt till dem att det kommer att dröja några veckor innan jag kommer hem och det kanske de hade varit okej med om jag hade förklarat varför. Allt jag har sagt är att jag måste göra en grej och att det är väldigt viktigt men jag kan inte berätta vad grejen är för något för då skulle de ringa polisen och både Andrew och jag skulle bli dödade innan någon hinner inse vad som händer.

"Men varför kan du inte bara berätta vad det är som är så viktigt?!" Madisons röst låter frustrerad i telefonen.

"För att...jag kan bara inte det. Jag behöver en paus från allting bara och jag har bestämt mig för att resa runt lite så jag kommer tillbaka när jag är redo." Jag ser Andrew snegla på mig i backspegeln; jag hoppas att han har dåligt samvete nu för om det inte vore för att han gömde undan min mobil så länge hade det här varit betydligt lättare att lösa.

"Så du kommer alltså inte att kunna höra av dig på ett tag?" Frågar hon uppgivet; hon inser nog att hon inte kan övertala mig om att komma hem.

"Nej, men jag hör av mig så snart jag kan, jag lovar." Jag berättade tidigare att jag inte kommer att vara kontaktbar den närmaste tiden och det är det som gör det är svårt att övertyga dem.

Vi säger hej då till varandra och sedan lägger jag på. Jag har pratat med både Matthew och Madison nu och det har tagit mycket längre tid än vad det borde. Andrew har kommit fram till att det säkraste för oss är om vi ger oss ut i vildmarken och det är därför jag inte kommer att kunna hålla kontakt med någon. Vi skulle ha gett oss av för länge sedan men jag var tvungen att ringa mina vänner först, jag lovade dem.

Nu har jag ett samtal kvar och det är till Max. Hittills har vi bara haft kontakt genom sms men jag känner att jag borde ringa honom nu istället så att jag får höra hans röst igen och kunna få en chans att förklara allting lite bättre.

Signalerna går fram medan jag tålmodigt väntar på att han ska svara.

"Hej...det är Sam." Säger jag när han äntligen svarar. "Jag...ehm..."

Vad ska jag säga egentligen?!

"Sam! Är du okej?!" Han låter överraskad och jag inser först när jag hör hans röst att jag har saknat den.

Det är inte så att jag hann lära känna honom väl precis, men hans röst påminner om det trygga livet jag hade innan allt det här hände. Att höra honom säga mitt namn får mig också att tänka på hur annorlunda allting hade kunnat vara om inget av det här hade hänt; då skulle jag kanske ha lärt känna Max bättre och jag hade kanske äntligen varit på väg någonstans i livet.

"Ja, jag mår bra." Svarar jag övertygande.

"Jag tänkte bara berätta att jag inte kommer att kunna använda mobilen de närmaste dagarna; jag tänkte eftersom vi har skrivit lite och så..." Min röst tonar ut och jag kniper ihop läpparna; det kanske var fel att ringa honom. Vi kanske inte känner varandra tillräckligt väl för att han ska bry sig så pass mycket om mig än.

"Vad ska du göra då?" Frågar han nyfiket.

"Jag ska ut och vandra och det är ingen bra täckning här ute så jag tänkte bara låta mobilen vara avstängd."