Lämna mig inte

30. What happened in the cave will NOT stay in the cave

Nästa morgon vaknar jag först så jag kryper ut för att leta reda på en vattenflaska. Vi kommer inte att äta någon frukost idag när vi åt en sådan måltid som vi gjorde igår, men lite vatten kan jag i alla fall unna mig.

Minnena från igår är lika tydliga som om det hade hänt för bara en stund sedan. Nu är det alltså bekräftat; jag har känslor för Andrew och jag kan inte hålla tillbaka dem längre. För det är en sak jag måste erkänna; jag insåg egentligen för flera veckor sedan att jag kände något speciellt för Andrew, jag kände något redan då. Men jag var inte redo och jag ville inte ha sådana känslor för honom så jag tvingade undan dem, jag vägrade att erkänna för mig själv att jag hade fallit för mannen som berövade mig mitt fria liv. För det är det som är det sjuka med det här; de här känslorna kom redan innan jag var helt övertygad om att Andrew räddade mig för min skull och inte för hans. Jag kände något redan innan jag började inse att kidnappningen i själva verket var räddningen av mitt liv.

"Godmorgon" Andrew sträcker på sig när han kommer ut ur grottan.

"Godmorgon" svarar jag leendes.

"Klockan ser ut att vara rätt mycket, vi borde nog fortsätta gå nu med en gång." Han ser upp mot himlen där solen skiner ner över oss och får svettdroppar att bildas i våra pannor trots att vi inte ens rör på oss än.

"Inte den här gången." Säger jag bestämt och går närmre honom.

"Va?" Frågar han förvirrat och flackar med blicken mellan mig och omgivningen.

"Jag tänker inte gå med på att bara glömma det som hände igår, inte den här gången."

När de orden har lämnat mina läppar lägger han händerna på mina kinder och böjer sig ner för att kyssa mig. Kyssen är lika försiktig och utforskande som igår men nu när jag erkänner mina känslor och tillåter dem att komma känns kyssen ännu mera underbar. Det är som om kyssen gör känslorna ännu starkare och jag liksom bara kräver hans läppar mot mina.

Kyssen blir inte lika lång som igår och det är väl tur egentligen för vi måste komma här ifrån så snart som möjligt, vi har redan stannat här längre än det var tänkt.

"Jag trodde att du ville glömma allt, det var därför jag låtsades som om ingenting hade hänt." Förklarar Andrew, fortfarande med händerna om mina kinder.

"Det här kan jag inte glömma, det spelar ingen roll vad jag skulle vilja." Jag ser in i hans ögon med ett leende och inser att det är sant, jag skulle aldrig kunna glömma det här.

Ingen av oss bryr sig om att ta reda på vad det här är för något utan det får vänta till senare. Det som hände är lika konstigt för oss båda två så vi kommer att behöva prata om det så småningom men det känns inte som att uppe på ett berg i en öken där man just håller på att bli stekt av solen är rätt plats.

Jag tror faktiskt att vi båda har vetat om att vi har haft känslor för varandra ett bra tag men ingen av oss har velat inse det så det är därför det har tagit sådan tid innan vi har låtit oss uppslukas av känslorna.

"Titta där!" Utbrister jag och pekar mot några mörka fläckar nedanför berget.

Vi har gått en bit nu så vi har kommit ganska högt upp på berget men jag är nästan helt säker på att de där fläckarna inte fanns där nere innan. Det var den vägen vi kom ifrån så vad det än är för något borde vi ha sett det i så fall.