Lämna mig inte

35. It's time

"Så vad säger du? Ska vi påbörja det sista steget i vårt äventyr?"

"Det låter bra." Jag trär ryggsäcken över axlarna samtidigt som han gör detsamma med den andra ryggsäcken.

Jag lägger märke till att hans hår har blivit längre under den här resan och att hans lugg nu hänger ner i pannan så att han oftare måste dra handen igenom det för att få undan det från ögonen. Det är något jag tycker är otroligt attraktivt och han passar verkligen i den där frisyren, jag har alltid föredragit kort hår på killar men gud vad snygg han är alltså. Det är inte så att han har långt hår, men det är liksom lite längre än vad jag skulle kalla kort.

"Vad är det?" Han ser roat på mig när han kommer på mig med att studera honom.

"Du är bara så sjukt snygg." Mina ord får honom att le och ta ett par steg närmre mig så att vi står öga mot öga. Jag ställer mig på tå och kysser honom mjukt på läpparna och det är som om en explosion av fyrverkerier bryter ut inom mig, kanske gör tanken på att lämna honom känslorna ännu starkare.

Han lägger händerna om mina kinder och rör sina läppar mjukt över mina på ett sätt som får mig att drunkna i känslor. Jag flätar in mina fingrar i hans mörkblonda hår och njuter av den silkeslena känslan det har.

Nej. Nej, jag kan inte lämna honom. Vi kan inte gå skilda vägar när äventyret tar slut. Det spelar ingen roll att det inte var så här det var tänkt från början, jag ville inte ha några känslor för Andrew men jag fick det ändå och nu vill jag inte vara utan dem. Jag har aldrig känt så här förut och jag vill inte förlora varken honom eller känslorna, det måste gå att lösa det här på något sätt, jag kan inte återgå till ett liv utan honom.

Jag hoppas att han känner detsamma så att han inte fortfarande tycker att det här bara är något tillfälligt. Jag är nämligen övertygad om att vi båda var överens om det i början, båda var okej med att vi kunde kyssas och så utan att blanda in några känslor, känslorna gör bara allting komplicerat. Men nu har det förändrats för mig och jag kan inte mer än hoppas att det inte är bara för mig. Men en kyss skulle inte kunna vara så här känslosam om han fortfarande bara var inne på att det här är något tillfälligt utan känslor; han borde känna mer nu, det kan inte bara vara jag.

"Det är bäst att vi rör på oss nu." Mumlar han med sin panna emot mig. Jag tar ett motvilligt steg bakåt, han har rätt, vi har inte tid att stå här och kyssas nu när det väl gäller.

"Tror du verkligen att vi kommer att klara det här? Att ta fast gänget menar jag." Jag ser tveksamt på Andrew. Visst vi kommer att få hjälp, men vi kommer fortfarande bara att vara fyra stycken så det kommer ändå att bli svårt för oss.

Jag är inte beredd att dö för det här, men å andra sidan; vad har jag för val? Om vi inte slår till först gör de det så en kamp är oundviklig, det måste hända förr eller senare vare sig jag vill eller inte.

"Du måste tro på det här Samantha. Att vara osäker ger otur, tro på det så löser det sig." Han ser allvarligt på mig.

"Wow, tror du verkligen på det där? Det är bara något folk försöker intala sig." Avfärdar jag och börjar gå inåt skogen.

"Nej, det är sant, Samantha. Det går bättre om man tror på det man gör, jag lovar." Han kommer snabbt efter mig och jag vänder mig om med en suck.