Lämna mig inte

31. Well, fuck it.

"Nu har vi väntat länge nog, länge nog, länge nog, nu har vi väntat länge nog, länge nog." Jag tar ett djupt andetag innan jag fortsätter: "nu börjar vi få gråa hår, gråa hår, gråa-"

"Samantha" Andrew stönar och lutar pannan i händerna. Jag bara skrattar men slutar ändå sjunga; jag förstår om han har tröttnat nu i och med att jag har sjungit den här visan ett antal gånger den senaste halvtimmen.

Vi sitter fortfarande uppe på berget som vi klättrade upp för tidigare och här har vi suttit större delen av dagen. Vi bestämde oss för att sitta här tills männen har gått förbi och sedan ta oss ner igen på något sätt och följa efter dem, men de jävlarna kommer ju aldrig.

"Men seriöst, kan vi inte hitta på något?" Jag vänder mig mot Andrew igen; jag är verkligen trött på att bara sitta här och vänta.

"Du kan kyssa mig." Han lägger ena armen runt min nacke och drar mig bakåt; sedan pressar han sina läppar mot mina.

Stryp din tjej så kanske hon kysser dig; jovisst, det är ju en jättebra teknik...

Jag rullar över på mage och kryper upp över honom så att jag får benen på varsin sida om hans kropp. Jag ler lekfullt mot honom innan jag böjer mig ner och kysser honom igen.

Jag vet, det blir många kyssar, men tänk själv att bli kidnappad av en kille som hotar att döda dig och siktar på dig med pistol; man blir ju så attraherad...

Kyssen blir snabbt intensivare och snart trevar mina händer innanför hans tröja. Jag ler nöjt när jag följer konturerna av hans magmuskler; han är vältränad, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte attraheras av det.

Hans händer glider från min svank ner till min rumpa men jag bryr mig inte om att dra mig undan, ska jag vara ärlig gillar jag att ha dem där.

Tänkte jag verkligen det där?

När vi sätter oss upp igen låter vi benen dingla över kanten. Det är inte lika varmt här längre och här uppe blåser det dessutom lite så det är riktigt behagligt.

"Det här..." Andrew viftar med händerna när han inte hittar något bra ord. "...mellan oss, det är något som kommer bli väldigt konstigt sedan, det vet du va?" Han ser allvarligt på mig. "När allt det här är över-"

"Jag vet." Avbryter jag. "Men det kommer ju sedan, eller hur? Vi kan ta det då."

Jag vill inte prata om hur det blir sedan för jag vet att det kommer att bli komplicerat, jag kan inte ens föreställa mig det. Det är bättre att bara leva i nuet (sjukt uttjatat, jag vet) och inte bry sig om det som händer sedan. Hela den här grejen med Andrew kommer inte att funka sedan, jag bara vet det; vi kommer från två helt olika världar och utan de här omständigheterna...jag vet inte...jag kan bara inte se ett normalt liv tillsammans med Andrew framför mig. Men just nu vill jag vara med honom och jag klarar inte av att förneka känslorna.

"Du har rätt; vi borde ta vara på tiden här istället." Han lutar sig fram och kysser mig igen samtidigt som han låter ena handen glida in innanför min tröja. Han för den sakta högre upp och kupar den om mitt ena bröst och jag känner mitt hjärta hoppa över ett slag.

Jag lägger mig ner på rygg med Andrew över mig och han skapar rysningar över hela min kropp när han låter handen sakta glida ner längs min midja mot gylfen.